Minoritetsspråkets möjlighet i den liberaldemokratiska staten
StatsvetenskapMinoritetsspråkSpråkpolitikLiberal demokratiKommunitarismUtilitarismMeänkieliTornedalen
Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida den liberaldemokratiska synen på minoritetsrättigheter överensstämmer med den svenska språkpolitikens inställning till minoritetsspråk, historiskt och fram till nutid, med avseende på tornedalingarnas rätt att använda meänkieli. Uppsatsens tar därför formen av en tvådelad textanalys, där det i den första teoretiska delen redogörs för den liberaldemokratiska synen på minoritetsspråksrättigheter, representerad av liberala filosofer som Rawls, utilitaristiska filosofer som Mill samt den mer kommunitära liberalen Charles Taylor. I den andra delen som är av empirisk karaktär kommer den svenska språkpolitiken i Tornedalen att beskrivas, från och med mitten av 1800-talet fram till år 2000. Slutligen kommer den teoretiska delen liksom den empiriska delen att placeras in i ett analytiskt schema över staters synsätt på den nationella identiteten och förhållningssätt till minoritetsspråk, för att tydligt kunna se om den svenska språkpolitiken i Tornedalen är kompatibel med de liberaldemokratiska teoriernas inställning till minoritetsspråk. Om de teoretiska och empiriska resultaten inte sammanfaller kan det innebära stora komplikationer, eftersom det är svårt för medborgarna att acceptera och legitimera en politik som strider emot samhällets fundamentala principer. Samtliga av de ovan nämnda filosoferna inom den liberaldemokratiska teoribildningen kan tänka sig att erkänna specifika språkrättigheter för minoriteter och förespråkar därmed ett språkpluralistiskt samhälle, inom vilket minoriteter ska ha rätt att kunna använda sitt språk. Den liberaldemokratiska teoribildningen visade sig också ha ett civilt synsätt på den nationella identiteten, vilket innebär att individers integration till en nationell identitet inte är beroende av deras etniska ursprung. När teorin placerades in i det analytiska schemat föll den inom ramarna för en politik som främjar mångkulturell integrering. Genom studiet av den svenska språkpolitiken i Tornedalen framkom det att denna har karakteriserats av en sträng assimileringspolitik, vilket innebar att tornedalingarna skulle integreras in i den svenska kulturen och det svenska språket. Denna försvenskningspolitik inleddes under slutet av 1800- talet och pågick mer eller mindre ända fram till de minoritetsspråkslagar som sattes i verket 1 april år 2000. Även om attityden till meänkieli blev mer tolerant under slutet av 1900-talet fanns det trots allt en tydlig vilja hos politiker på såväl lokal som nationell nivå att försvenska tornedalingarna. Flera olika faktorer, såsom nationalismen och moderniseringen samt säkerhetspolitiska och ekonomiska motiv låg bakom assimileringspolitiken i Tornedalen. Nuförtiden ser dock den svenska minoritetsspråkspolitiken annorlunda ut. I och med de minoritetsspråkslagar som ratificerades år 2000 har Sverige tagit ett stort kliv mot ett accepterande av ett språkpluralistiskt samhälle. Tornedalingarna har nu rätt att använda meänkieli i domstol och förvaltning samt i barn- och äldreomsorgen, i vissa kommuner i norrbotten. Orsaken till förändringen i språkpolitiken är främst på grund av Sveriges inträde i EU. Språklagarna är nämligen resultatet av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Sålunda är den svenska språkpolitiken idag kompatibel med den liberaldemokratiska inställningen till minoritetsspråk, trots att situationen under en mycket lång tid inte alls sett ut så som den gör idag. Skulle inte språkpolitiken ha bytt riktning mot ett mångkulturellt strävande torde den förmodligen stå inför stora problem, eftersom den då skulle strida mot samhällets fundamentala principer. Ett mångkulturellt och språkpluralistiskt samhälle som går hand i hand med de liberaldemokratiska principerna om minoritetsspråk bör däremot sannolikt finna stöd hos medborgarna och därmed bådar det gott, både vad gäller stabilitet, legitimitet och effektivitet, för en fortsatt språkpolitik i mångkulturell anda, inom den liberaldemokratiska staten Sverige.