Laponia II?
studie av samarbetsgruppen för världsarvet Laponia
StatsvetenskapLaponiaSamrådsgruppSamerMinoriteterVärldsarvSamebyarUNESCONaturvårdsreservatStrukturerILO
Svensk naturvård har bedrivits genom ett ovanifrånperspektiv där politiska beslut utformats utan lokal förankring. Genom samhällsförändringar och teknisk utveckling har det skapats ett större fritidsutrymme för befolkningen, vilket i sin tur resulterat på krav om ökat skydd för naturen. När Unesco:s världsarvskommitté år 1996 tog beslutet att inrätta Laponia till ett världsarv, underströks betydelsen av en interaktion mellan människa och natur. Förutom att Laponia utgörs av ett rikt djurliv innefattar området även ett unikt geologiskt värde och naturrikedom, till detta kommer ytterligare faktorer som att området brukas sedan lång tid tillbaks av en etnisk minoritet, samerna. När det är många intressenter som skall samverka i och kring ett område uppstår det ofta intressekonflikter, inte minst om det som i Laponia handlar om att bevara och nyttja mellan olika brukargrupper. Ett lokalt nyttjande skall inlemmas i den statligt ägda marken som också regleras genom lagstiftning, både internationellt och nationellt. Genom att bilda en samrådsgrupp med de intressenter som berördes av Laponia skulle detta överbryggas och bilda grunden till ett lokalt samarbete. Tvärtom mot förväntningarna om samarbete uppstod en konflikt i samrådsgruppen, majoritet kontra minoritet.