Jakten på ripa är mycket populär bland svenska jägare och även bland jägare från andra länder. På grund av denna popularitet är rippopulationen på statens mark ovan odlingsgränsen och renbetesfjällen i Jämtlands län utsatta för ett högt jakttryck. Detta har lett till att jakten behöver regleras. Länsstyrelsen, som har uppdraget att upplåta småviltsjakten på statens mark, har i vissa Samebyar infört kvotering genom lottning. Det innebär att max fem jägare per område och dag tillåts, vilka dessa jägare är avgörs genom lottning.

Vägverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för hela vägtransportsystemet. Som förvaltningsmyndighet ansvarar Vägverket för myndighetsutövning inom vägtransportsektorn samt för planering, byggande, drift och underhåll av de statliga vägarna. Vägverket är uppdelad i sju regioner, där Vägverket Region Norr omfattar Norrbotten och Västerbottens län I planering och drift och underhåll ska Vägverket Region Norr utföra samråd med olika intressenter och en av de grupperna är renägarna som har rätt till vissa markområden för renskötsel. Många renar är inblandade i trafikolyckor och det är ett problem som Vägverket Region Norr vill lösa. Sverige har idag 51 stycken Samebyar som breder ut sig i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland. Vissa landområden är särskilt viktiga för rennäringen och de är sedan 15 december, 2005 fastställda som riksintressen av Jordbruksverket.

Vägverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för hela vägtransportsystemet. Som förvaltningsmyndighet ansvarar Vägverket för myndighetsutövning inom vägtransportsektorn samt för planering, byggande, drift och underhåll av de statliga vägarna. Vägverket är uppdelad i sju regioner, där Vägverket Region Norr omfattar Norrbotten och Västerbottens län I planering och drift och underhåll ska Vägverket Region Norr utföra samråd med olika intressenter och en av de grupperna är renägarna som har rätt till vissa markområden för renskötsel. Många renar är inblandade i trafikolyckor och det är ett problem som Vägverket Region Norr vill lösa. Sverige har idag 51 stycken Samebyar som breder ut sig i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.

Renbruksplan (RBP) är ett kommunikations- och planeringsverktyg skapat för Sveriges Samebyar. År 1999 genomfördes en förstudie och idag, 15 år senare, har 50 av Sveriges 51 Samebyar påbörjat arbetet med renbruksplaner. Idag används RBP av renskötare för att planera sin dagliga verksamhet och som ett stöd i diskussioner med olika typer av markanvändare för att kommunicera och visa rennäringens verksamhet. Vägen fram till dagens Renbruksplan startade redan under 1700-talet i och med gränsdragningen mellan Norge och Sverige. Renskötseln begränsades till Sverige och sommarbetet i Norge gick förlorat. Efterföljande århundraden fortsätter renskötselsamhället möta förändringar som påverkar dess form och utförande.

I den här uppsatsen har nu gällande lag för svenska samer behandlats, rennäringslagen 1971:437. För att få en sammanhängande bild på dagens rättsläge återfinns en historisk tillbakablick i uppsatsen där framväxten av dagens lagstiftning har tydliggjorts. Syftet med uppsatsen var att redogöra för dagens rättsläge och lagens framtidsutsikter samt att belysa de större problem och intressekonflikter rennäringslagen konfronteras med. Eftersom förslaget till en ny lag delvis bygger på International Labour Organization, ILO, konventionen nr 169, om urbefolkningar i självstyrande länder, var en del av syftet också att få insikt i vad konvntionen står för. Den empiriska delen av uppsatsen består av telefonintervjuer med olika parter som berörs av rennäringslagen.

Rennäringslagen (RNL) är den lagstiftning som närmast reglerar och anger förutsättningarna för den interna organiseringen inom dagens renskötsel i Sverige. Den renskötselinterna organiseringen kan vidare sägas direkt påverka bl.a. enskilda renskötares bärkraft samt renskötseln förutsättningar att bevaras och utvecklas på ett bärkraftigt sätt. Det finns inte i Sverige mycket skrivet om frågorna jag behandlar i detta arbete, speciellt inte om vilka samebyinterna situationer RNL:s bestämmelser kan ge upphov till och vilka konsekvenser bestämmelserna kan ha på renskötselns bärkraft. Jag har inte kommit fram till vad det beror på, men kanske kan orsaker till detta vara att kunskapen om samebyinterna angelägenheter är minimal, som i sig nog beror på att insynen är begränsad och att renskötare som utgör en minoritet inom en minoritet, har svårt att göra sina röster hörda.

Förutsättningarna för skogsbruk och rennäring skiljer sig mycket från varandra, likaså markanvändningen och synen på hur skogsmarken bäst skall användas. Detta har lett till återkommande konflikter mellan skogsbruket och rennäringen. För att rennäringen skall kunna bedriva en uthållig renskötsel behövs tillgång till sammanhängande områden med gammal och relativt obrukad skog. Skogsbruket i sin tur måste regelbundet avverka skogen för att erhålla en hög ekonomisk lönsamhet. Inom en stor del av Holmens skogsinnehav bedrivs skogsbruk och renskötsel på samma marker.

Svensk naturvård har bedrivits genom ett ovanifrånperspektiv där politiska beslut utformats utan lokal förankring. Genom samhällsförändringar och teknisk utveckling har det skapats ett större fritidsutrymme för befolkningen, vilket i sin tur resulterat på krav om ökat skydd för naturen. När Unesco:s världsarvskommitté år 1996 tog beslutet att inrätta Laponia till ett världsarv, underströks betydelsen av en interaktion mellan människa och natur. Förutom att Laponia utgörs av ett rikt djurliv innefattar området även ett unikt geologiskt värde och naturrikedom, till detta kommer ytterligare faktorer som att området brukas sedan lång tid tillbaks av en etnisk minoritet, samerna. När det är många intressenter som skall samverka i och kring ett område uppstår det ofta intressekonflikter, inte minst om det som i Laponia handlar om att bevara och nyttja mellan olika brukargrupper.

Syftet med arbetet är att skaffa sig kunskap om renskötselrätten samt att redogöra för de lagar som reglerar den. Nya lagstiftingsförslag kommer också att redovisas i arbetet. I slutet på 1800-talet kom den första lagen som reglerar renskötseln. Lagen har därefter ändrats vid tre tillfällen. 1971 skedde den senaste ändringen, vilket innebar att renskötseln övergick från enskild rätt till kollektiv rätt i och med att Samebyar infördes.

Länsstyrelsens i Norrbottens län förvaltar statens anläggningar för rennäringens främjande. Anläggningar som staten har ansvaret för enligt svensk-norska renbeteskonventionen, stängsel mot Finland och övriga renskötselanläggningar. Rennäring bedrivs inom Norrbottens län i 32 Samebyar varav 15 är fjällSamebyar, nio är skogsSamebyar och åtta är koncessionsSamebyar. Syftet med rapporten är att utvärdera de upphandlings- och planeringsarbeten som idag genomförs. En fokusering på uppföljningsarbetena har genomförts eftersom denna rutin i dagsläget är bristfällig enligt RRV:s revisionspromemoria.

Rennärningen bedrivs idag på ca 55% av Sveriges landareal. Diskussioner och konflikter med andra markanvändare på dessa marker har under åren uppstått och ett behov av en kunskapsbaserad dialog växte. Under andra halvan av 1900-talet utvecklades olika kommunikationsverktyg för denna dialog. Det senast framtagna verktyget är Renbruksplaner (RBP), rennäringens motsvarighet till skogsbrukets planeringsverktyg och RenGIS, ett geografiskt informationssystem anpassat till rennäringen. Skogsstyrelsen har även tagit fram en kommunikationsplan som stöd för hur detta verktyg kan användas vid samråd.

Enligt § 20 i skogsvårdslagen (1979:429) skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd då en föryngringsavverkning med efterföljande åtgärder samt avverkning för byggande av skogsbilväg skall ske inom åretruntmarkema1. Skogsägare som är FSC­ certifierade2 skall inom hela renskötsel området, enligt FSC-standard, bereda berörd sameby tillfälle till samråd om skogsvårdsåtgärder samt avverkning för byggande av skogsbilväg och där visa den hänsyn som följer av skogsvårdslagen. Idag sker samråd mellan rennäring och skogsbruk i varierande omfattning och med varierande resultat som följd. Då en skogsägare skickar en ansökan till skogsvårdsstyrelsen om tillstånd för avverkning, skall berörd sameby, enligt lag, ha beretts tillfälle till samråd och därmed skall tillhörande samrådsprotokoll bifogas tillståndsansökan. Vid en vanlig avverkningsanmälan är det frivilligt men storskogsbruket bifogar ofta samrådsprotokoll ändå.

Renen är ett hjortdjur som i Sverige ägs och sköts av samer organiserade i Samebyar. För det mesta går renarna fritt och livnär sig på naturligt bete, men samlas ihop vid särskilda tillfällen för exempelvis märkning och slakt. Rennäringen idag är hårt pressad av rovdjurrelaterade förluster i renhjordarna. Detta examensarbete är en del av ett pågående projekt som handlar om björnens predation på renar och åtgärder för att skydda renkalvar från björnpredation under deras första levnadsveckor. I början av april 2013 togs totalt cirka 2000 vajor från två skogsSamebyar in i fyra olika hägn för att skydda renarna mot rovdjursangrepp under kalvningsperioden. Genom att förse 937 kalvar med en mortalitetssändare vid utsläpp ur hägnen i början av juni kunde kalvdödligheten följas även under sommarbetesperioden.