Samebyns associationsform och dess konsekvenser för renskötseln
Rennäringslagen (RNL) är den lagstiftning som närmast reglerar och anger förutsättningarna för den interna organiseringen inom dagens renskötsel i Sverige. Den renskötselinterna organiseringen kan vidare sägas direkt påverka bl.a. enskilda renskötares bärkraft samt renskötseln förutsättningar att bevaras och utvecklas på ett bärkraftigt sätt. Det finns inte i Sverige mycket skrivet om frågorna jag behandlar i detta arbete, speciellt inte om vilka samebyinterna situationer RNL:s bestämmelser kan ge upphov till och vilka konsekvenser bestämmelserna kan ha på renskötselns bärkraft. Jag har inte kommit fram till vad det beror på, men kanske kan orsaker till detta vara att kunskapen om samebyinterna angelägenheter är minimal, som i sig nog beror på att insynen är begränsad och att renskötare som utgör en minoritet inom en minoritet, har svårt att göra sina röster hörda. Det beror troligtvis också på att rennärings- och samepolitiska frågor i många fall är komplicerade vilket också decennier av utredningar är exempel på. Min analys tyder på att bestämmelserna renskötseln idag organiseras efter medför att enskildas rättigheter både riskerar att politiseras och innebära oförutsägbarhet och att enskilda riskerar att utsättas för situationer där lika förutsättningar för konkurrens rubbas. Eftersom konsekvenser av tidigare renbeteslagars och gällande rennäringslags bestämmelser på renskötseln inte i någon nämnvärd grad verkar ha studerats i Sverige, kan man dock bara resonera i att konstruktionen, som bygger på ett för den traditionella renskötseln främmande koncept, skulle kunna vara en orsak till detta. Bestämmelserna kan t.ex. inte sägas ta hänsyn till att den praktiska renskötseln faktiskt bedrivs av enskilda och att renarna inom dagens samebyar faktiskt ägs av enskilda. RNL:s konstruktion kan inte heller anses stämma med de historiska förhållandena. Det torde mot bl.a. denna bakgrund finnas anledning att ingående ompröva de principer som RNL bygger på och inte endast göra en begränsad reform beträffande samebyarnas förvaltning. Siidan representerar den enhet inom vilken renskötseln traditionellt har organiserat sig. I Norge är siidan sedan år 2007 ett centralt rättssubjekt enligt reindriftsloven och den utvecklingen har också ansetts som en positiv utveckling. I Norge pågår dessutom forskning om hur siidans roll ytterligare skulle kunna förstärkas. En siida kan kortfattat sägas bestå av ett antal hushåll med personer som tillsammans arbetar med renar i ett visst geografiskt område. I siidan är bl.a. släktskapsförbindelser, tillhörighet till ett visst betesområde och situationsbestämt ledarskap av central betydelse. Eftersom traditionerna inom den praktiska renskötseln bland renskötare i de av mig studerade områdena i Sverige och Norge var och fortfarande till mycket stor del är de samma, kan det verka märkligt att rättsutvecklingen i länderna tenderar att gå i motsatt riktning. Det som kan tänkas ha betydelse i sammanhanget är bl.a. att det i Norge satsas mer ekonomiska och andra resurser på samiska frågor än i Sverige och att det troligtvis har bidragit till att kompetensutvecklingen i samiska frågor, som utgör underlag för t.ex. lagstiftningsarbete, kommit längre i Norge.