I mars 2013 avkunnades den så kallade Landskrona-domen. Domen handlar om en 13-årig flicka som i december 2002 anlade en brand som ödelade ett Åhlénsvaruhus i Landskrona. Skadorna uppgick till cirka 60 miljoner kronor. Flickan kom från svåra hemförhållanden och hade en lång historik av placeringar på olika vårdhem samt på barn- och ungdomspsykiatrin i Lund. Vid tillfället för branden var flickan omhändertagen enligt LVU av socialnämnden i Landskrona kommun, men tillfälligt placerad hos sin mor.Försäkringsbolagen If Skadeförsäkring och Zurich stämde Landskrona kommun och yrkade ersättning motsvarande den försäkringsersättning bolagen utgett med anledning av branden.Högsta domstolen avgjorde domen till försäkringsbolagens fördel och ställer i domskälen frågorna kring underlåtenhetsansvar samt beviskrav och bevisbörda vid sådan typ av ansvar på sin spets.

Denna uppsats handlar om ramavtal inom offentlig upphandling som innehåller samtliga villkor för framtida kontraktstilldelning. Uppsatsens frågeställningar fokuserar på hur kontraktstilldelning, så kallade avrop, ska göras utifrån denna typ av ramavtal.Idén till uppsatsen är sprungen ur kontakt med praktiskt verksamma upphandlare vilka gett utryck för att rättsläget kring detta ämne är relativt outrett samt att klargöranden på detta område är av stort intresse.Avrop ska göras genom rangordning eller enligt en så kallad annan fördelningsnyckel. I uppsatsen gör jag ett försök att reda ut vad dessa begrepp har för innebörd och vad som skiljer dem från varandra. Huvudföremålet för uppsatsen är begreppet annan fördelningsnyckel och i syfte att utreda rättsläget kring begreppet har jag redogjort för, och analyserat, ett antal rättsfall där denna avropsmodell har tillämpats.Jag har bland annat dragit följande slutsatser: Rangordning är en numrerad, hierarkisk numrerad leverantörslista och andra fördelningsnycklar är alla typer av formuleringar som inte utgör rangordningar. Det är tillåtet att använda andra fördelningsnycklar än rangordning i ramavtal med alla villkor fastställda och det finns även ett behov, pga.

Problemformulering: Den huvudsakliga fråga jag ställt mig inför detta arbete är:"Skall kostnaden för att återställa den av konkursgäldenären förhyrda lokalen betraktas som en fordran för vilken konkursboet är betalningsansvarigt, eller skall kostnaden få göras gällande i konkursen av hyresvärden - och i sådant fall som en prioriterad eller oprioriterad fordran ?"Syfte: Mitt syfte med denna uppsats är att klargöra om kostnader för återställning av en lokal skall ses som en massafordran eller en konkursfordran samt om, för det fall den kan göras gällande i konkursen, hyresborgenären har förmånsrätt för sin fordran.Metod: Jag har utgått från lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin inom områdena hyresrätt och obeståndsrätt, med bäring på min frågeställning, för att på så sätt skapa en grund för mina slutsatser inom ett delvis oreglerat område.Avgränsningar: Jag har begränsat mitt arbete till att omfatta endast svenska juridiska personers konkurs inträffade i Sverige. Vad gäller hyreslägenheter har jag endast tagit upp frågor rörande lokaler förhyrda för bedrivande av hyresgästens näringsverksamhet.Resultat: Kostnaderna för återställning av lokal är en fordran som hyresvärden får göra gällande i konkursen. I den mån fordran ryms inom ett beloppmotsvarande tre månadshyror exklusive mervärdesskatt, är hyresborgenären berättigad till förmånsrätt för sin fordran. Träder konkursboet in i hyresavtalet kommer dock samtliga avtalsförpliktelser att omfattas av massaansvar för boet eftersom rätt till partiellt inträde saknas i svensk rätt.

SammanfattningSkyddet för arbetstagarens personliga integritet är ett aktuellt ämne där teknikutvecklingenger arbetsgivaren ökade möjligheter att kontrollera arbetstagaren. Därmed äventyras skyddetför arbetstagarens personliga integritet. Det finns i dagsläget inte någon direktspecialanpassad lagstiftning till skydd för den personliga integriteten i arbetslivet och svensklagstiftning saknar en enhetlig definition på begreppet personlig integritet. Det är oklart vilkamöjligheter arbetsgivaren har att vidta kontrollåtgärder av arbetstagarens Internet- och epostanvändningsamt vilket skydd arbetstagaren har för sin personliga integritet.Syftet med uppsatsen är att reda ut vilket rättsligt skydd arbetstagaren på den svenskaarbetsmarknaden har för sin personliga integritet, vilka möjligheter arbetsgivaren har att vidtakontrollåtgärder av arbetstagarens Internet- och e-postanvändning, samt vad begreppet godsed på arbetsmarknaden i detta fall innebär. För att uppnå syftet används en rättsdogmatiskmetod, som innebär att aktuella rättskällor det vill säga lagtext, förarbeten, praxis frånArbetsdomstolen och doktrin kommer att studeras.Arbetsgivaren ges möjlighet att vidta integritetskänsliga åtgärder såsom kontroll avarbetstagarens Internet- och e-postanvändning med stöd av den allmänna arbetsledningsrätten,avtal, kollektivavtal eller lagstiftning.

Rättsområdet immateriell rätt innehåller ämnet immateriella tjänster. Dessa tjänster tillhör en komplex skala olika tjänster. Dessa skall först och främst skiljas ifrån materiella tjänster, vilket innebär tjänster som har anknytning till lös sak, tillexempel försäljning. Ett exempel på en immateriell tjänst är advokatuppdrag. Det som kännetecknar immateriella tjänster är just att de skiljer sig ifrån materiella tjänster.

Fastighetsägares relation till varandra som grannar varierar i hög grad, många är ?goda grannar? och har en bra relation tillskillnad från andra som inte alls kommer överens. Enligt svensk grannelagsrättslig tradition sa man förr, med tanke på vad som är skäligt att tåla, att grannen får stå ut med åtskilligt av mig för jag är skyldig att stå ut med detsamma från hans sida. Man tillämpade således ett slags kompensationstänkande. Hänsynsprincipen återfinns lagfäst i Jordabalkens 3 kap.

Denna uppsats har till syfte att främst utvärdera hur tillämpningen av Lag (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (OmvL) sett ut sedan dess ikraftträdande den 1 november 2006, men även att diskutera hur denna lagstiftning förhåller sig till de grundläggande principer som präglar det svenska straffsystemet i övrigt. Utvärderingen har skett med utgångspunkt i en studie av främst de avgöranden enligt OmvL som meddelats av Örebro tingsrätt och Göta hovrätt, men även andra rättskällor, såsom OmvL i sig, samt förarbeten och doktrin har utgjort källmaterial för denna framställning.OmvL tillkom som en reaktion på att antalet livstidsfångar i svenska fängelser ökat kraftigt under de senaste 20 åren. Lagstiftningen infördes vidare i syfte att skapa ett mer rättssäkert och förutsebart system för frigivning av livstidsdömda jämfört med det dittills gällande diskretionära nådeinstitutet. Enligt OmvL skall vid omvandlingsprövningen särskilt beaktas den tid som den dömde har avtjänat, vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen, om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten, samt om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället.Av den företagna rättsfallstudien framgår att de viktigaste kriterierna för omvandlingsprövningen är den tid som den dömde avtjänat och om det finns risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet. Uppsatsens slutsats är att tillämpningen av OmvL huvudsakligen har skett i enlighet med vad som uttalades i förarbetena till lagstiftningen.

På senare tid har diskussionen kring bolagsledningens skadeståndsansvar mot aktieägare och tredje man uppmärksammats. Det har framförts kritik om att ansvaret är alltför strängt utformat och bör begränsas. Huvudregeln inom svensk skadeståndsrätt är att skadelidande ska försättas i samma situation som om skadan inte inträffat. Eftersom det i aktiebolagsrättsliga sammanhang inte sällan är fråga om betydande skador, främst på grund av höga skadeståndsbelopp och en vid krets av ersättningsberättigade kan emellertid ett alltför rigoröst upprätthållande av denna huvudregel resultera i orimliga skadeståndskrav. Lagstiftaren har ansett att jämkningsbestämmelsen i 29 kap.

Frågan om vid vilket moment bundenhet uppstår vid successivt undertecknande av formalavtal har prövats i Högsta domstolen (HD) vid tre avgöranden de senaste 15 åren, av vilka det senaste avgjordes så sent som 2012. Avgörandena har berört frågan huruvida bundenhet uppstår vid den tidpunkt den andra parten undertecknar avtalet eller om bundenhet uppstår först vid den tidpunkt det undertecknade avtalet kommuniceras till den första parten eller till en i förhållande till den andra parten fristående person.Med anledning av bristen på tydlighet i gällande rätt, vilken tagit sig uttryck i skiljaktiga meningar i rättstillämpningen, har det varit upp till HD att, med vägledning från lagtext, förarbeten, doktrin och allmänna principer, besvara bundenhetsfrågan. HD har, med härledning från en allmän princip, klargjort att bundenhet uppstår vid den tidpunkt köpehandlingen utges antingen till den först undertecknande parten, de av HD specifikt bestämda personerna eller en i förhållande till den sist undertecknande parten fristående person. Genom analys av HD:s resonemang identifieras den riktningsändring som vidtagits av HD samt på vilket sätt HD:s resonemang eller uteblivna resonemang ger upphov till betänkligheter vid successivt undertecknande av avtal om fastighetsköp. Riktningsändringen, som synes bero på att HD valt att utföra en stilfull ändring av tidigare praxis, tar sig uttryck i en komplex definition av den fristående person till vilken den undertecknade köpehandlingen kan utges.

Vi har undersökt företagssponsring och hur Skatteverket och domstolarna bedömer avdragsrätten för denna. Med företagssponsring menas att ett företag ger ett ekonomiskt bidrag för att kunna dra nytta av bidragstagarens goda namn i sin egen marknadsföring. Vi har även valt att koncentrera oss lite mer på kultursponsring, eftersom det verkar svårare att få avdrag för detta.Det skatterättsliga problemet ligger i bedömningen av huruvida bidraget ska ses som en avdragsgill kostnad eller en ren gåva, som alltså inte är avdragsgill för företaget. Det finns heller ingen särskild lag om sponsring utan domstolarna tittar på rättspraxis och lämpliga paragrafer i inkomstskattelagen. För att avdragsrätt ska föreligga måste följande tre kriterier vara uppfyllda:? Utgiften ska inte utgöra en gåva,? Sponsringsutgiften ska vara avsedd att öka eller bibehålla företagets inkomster och ? Sponsorn ska erhålla en direkt motprestation från den sponsrade som förväntas ha ett marknadsvärde som motsvarar sponsringsutgiften eller att utgiften är en indirekt omkostnad på grund av att det finns en stark anknytning mellan sponsorns och den sponsrades verksamhet.

Sedan år 1965 har Sverige haft koncernbidragsregler som har till syfte att åstadkomma resultatutjämning inom en koncern. Anledningen till att reglerna finns är att beskattningen inte ska styra valet av organisationsform. Beskattningen ska inte variera beroende på om verksamheten bedrivs som en koncern eller som ett enda bolag. De svenska reglerna i 35 kap. IL förutsätter dock att mottagaren av koncernbidraget beskattas i Sverige, vilket gör att reglerna enligt uppsatsen slutsats anses strida mot EU-rätten.Koncernavdragsreglerna i 35 a kap.

Den tekniska utvecklingen har skapat oändliga möjligheter, men också orsakat svårigheter vilka idag försöks lösas. En av dessa är den elektroniska handeln vilken ständigt ökar i omfattning och betydelse, och som har skapat nya marknader och nya sätt att bedriva affärsverksamhet på. Samtidigt har regeringar i denna utvecklings eftervågor blivit tvungna att se över den reglering som idag gäller då de nya strukturer som uppstått inte alltid är i överensstämmelse med de regelverk som finns. Inom inkomstskatterätten har begreppet fast driftställe kommit att få en ny aktualitet i och med att de transaktioner som sker genom e-handeln sker utan någon egentligen anknytning till en viss plats. Då källstatsbeskattning sker i den jurisdiktion ett fast driftställe är beläget är detta ett centralt begrepp för att fastslå vilken skattebas som är hänförlig till vilket land.

Förmånsrättslagen (FRL) berör en viktig del i det svenska kreditväsendet eftersom den utgör ett fundament för ett mycket frekvent använt institut ? konkursinstitutet. Den lagändring som ligger till grund för den här uppsatsen, innebar stora förändringar för förmånsrätten och då i synnerhet avseende företagsinteckningen (före detta företagshypoteket) som fick en försämrad ställning som säkerhet. Med den här uppsatsen har jag haft för avsikt att redogöra de mest centrala lagändringarna som följts av reformen (SFS 2003:535) av FRL. Mer uppmärksamhet har lagts på omvandlingen från företagshypoteket till företagsinteckningen, då det är denna ändring som utgör den största förändringen av FRL.

SammanfattningSyftet med denna uppsats är att beskriva samt reflektera över hur gällande rätt har utvecklats genom rättspraxis när det gäller regleringen avseende ansvar vid medverkan till brott. Ytterligare ett syfte är att försöka tydliggöra var, och om, några juridiskt relevanta gränser mellan gärningsmän, medgärningsmän och medhjälpare kan utläsas ur praxis.För att genomföra uppsatsen har lag, förarbeten, rättsfall och doktrin studerats.De slutsatser som kan dras av praxis när det gäller gränsdragningarna är att det krävs relativt lite av en person för att han ska kunna dömas som medverkande till brott. Som utgångspunkt nämn "Rockfallet" där en man döms för medhjälp till misshandel då han hållit en bekants rock medan han misshandlar och rånar en fotgängare och där jämförelse med den straffria gärningen att med gillande min stå och se på ett slagsmål görs.I uppsatsen presenteras även flera andra rättsfall som illustrerar gränsdragningen mellan det straffbara och det straffria området.När det gäller gränsdragningen mellan en gärningsman, en medgärningsman och till viss del även en medhjälpare konstateras att praxis till viss del visar på en ojämn rättstillämpning som i några fall kan beskrivas som rättsosäker. Detta medför att några säkra slutsatser inte kan dras av materialet. Den konturen som dock kan utläsas är att ett gemensamt handlande, föregått av ett samråd, blir straffbart såsom medgärningsmannaskap. När omständigheterna medför att det brister i det gemensamma handlandet eller i samrådet blir utgången i målet i vissa fall svår att förutse.Ytterligare en aspekt är att den bristande förutsebarheten till viss del kan bero på att området endast är praxisreglerat, uttryckligt lagstöd saknas i många fall.För att komma till rätta med den bristande förutsebarheten och rättsosäkerheten är ett förslag till lösning att lagstiftaren i lag reglerar de fall där straffbarhet kan inträda trots att rekvisiten i det aktuella straffstadgandet inte uppfyllts..

Bakgrunden till denna uppsats är att i Sverige borde alla medborgare ha samma rätt att uttrycka sin åsikt. Det är en grundläggande rättighet som försvaras i vår grundlag, Regeringsformen 2:1, samt en mänsklig rättighet som skyddas av artikel 10 i Europakonventionen. Av yttrandefriheten följer rätten att som arbetstagare framföra kritik. Yttrandefriheten är i första hand tillförsäkrad medborgaren gentemot det allmänna och därmed skiljer sig rätten att uttrycka sig för anställda inom privat respektive offentlig sektor.Som ett konkurrerande intresse till kritikrätten är lojalitetsplikten som följer av anställningsavtalet. Lojalitetsplikten innebär en skyldighet för arbetstagaren att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget och därmed undvika situationer där vederbörande kan komma i pliktkollision.