Syftet med denna studie är att studera Ambulanssjuksköterskors upplevelser av att bedöma och vårda barn under tio års ålder med akut smärta i en prehospital kontext. Metod: Studien utfördes som en kvalitativ empirisk intervjustudie baserad på fem öppna frågor. Tio Ambulanssjuksköterskor intervjuades och fick beskriva positiva och negativa upplevelser av att omhänderta barn 0-10 år med akut smärta i prehospital kontext. Materialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en manifest och latent ansats. Resultat: Upplevelser av det vårdande mötet var en utmaning. Ambulanssjuksköterskan förberedde sig inför smärtbehandling under framkörningen till barnet. En bra smärtlindring var förenad med ett gott omhändertagande men smärtbehandlingen var svår och mångfacetterad.

I Sverige används begreppet ?single responder? som beskrivning på en sjuksköterska som ensam bemannar en utryckningsregistrerad personbil, utrustad som en Ambulans men utan bår. Uppgiften är dels att vara tillgänglig för akutuppdrag genom att vara strategiskt utplacerade geografiskt, och dels för att avlasta de traditionella akutAmbulanserna genom att utföra bedömningar av patienter där exempelvis larmoperatören har svårt att avgöra hjälpbehovet. Att bedöma patientens tillstånd och vårdbehov kräver både kunskap och erfarenhet. I ett Ambulansteam kan det upplevas som en trygghet att ha en kollega som stöd vid medicinska beslut men också för att kunna vara behjälplig med olika praktiska moment.

I Ambulanssjukvården krävs det många gånger att man tar snabba beslut om hur vårdandet skall utföras. Dessa beslut måste ofta fattas under kort tid och kan många gånger vara livsavgörande. Inom Ambulanssjukvården används olika koncept som arbetsredskap vid händelser och olyckor. Ambulanssjukvården i en organisation i väst Sverige har fått utbildning i Prehospital sjukvårdsledning som används vid olyckor och andra större händelser. Syftet med studien var att beskriva Ambulanssjuksköterskans upplevelse av att arbeta på olycksplats i ledande befattning.

Bakgrund: Överrapportering från Ambulanspersonal till mottagande sjuksköterska på akutmottagning är en viktig process som påverkar både den fortsatta vårdkvaliteten och patientsäkerheten. Den ideala överrapporteringen bör vara patientfokuserad med identifierbara problem klart formulerade, dessutom skall överrapporteringen till sitt utförande vara kort och koncis. Dock är överrapportering en process som inte alltid förlöper problemfritt varför behov om att undersöka detta närmare föreligger.Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva i vilken utsträckning Ambulanspersonal och sjuksköterskor på akutmottagning är tillfredsställda med den överrapportering som sker, samt redogöra för vad respektive personalgrupp anser vara viktig information.Metod: Samtliga anställda inom Ambulanssjukvården i Jämtlands läns och samtliga sjuksköterskor på akutmottagningen vid Östersunds sjukhus tillfrågades om deltagande. Totalt kom 116 individer (71,6%) att delta. Datainsamlingen genomfördes med enkät bestående både av slutna frågor och av öppna frågor.Resultat: Resultatet visar på skillnader mellan de båda yrkeskategorierna både vad gäller vilken information man anser viktig och synen på överrapportering i stort.

Skadeplatsarbete är en arbetsform med en speciell karaktär. Det som formar denna karaktär är dess uppkomst genom inträffandet av en olycka av något slag. Detta medför att olika aktörer och aktörsgrupper temporärt stålar samman och genomför ett samarbete med utgångspunkt från platsen för det inträffade. Ambulans, brandkår, polis och SOS Alarm AB är de vanligaste aktörsgrupperna på en skadeplats. Att rädda liv är ett samarbete mellan olika aktörsgruppers på en skadeplats. För att detta skall möjliggöras ställs det höga krav på både deltagande aktörer och de kommunikationsartefakter som används.

Introduktion: På en akutmottagning är arbetet ofta hektiskt och varierande. I en sådan miljö kan bristen av en god kommunikation mellan sjuksköterska och patient kan vara det största hindret för bra bemötande av patienten. Kommunikation är därför en av sjuksköterskans viktigaste arbetsverktyg i mötet med patienter. Bakgrund: På en akutmottagning bedrivs ett akut omhändertagande av en akut sjuk/skadad patient som kommit till mottagningen själv eller med hjälp av Ambulans. Något som inte är ovanligt på en akutmottagning är att patienterna behöver vänta på att träffa läkare, vilket kan ta upp till flera timmar och kan leda till frustration hos patienterna.

Syftet med denna studie är att undersöka vilken typ av emotionellt arbete yrkesverksamma specialistutbildade Ambulanssjuksköterskor utför i sitt arbete och hur detta står i relation till brist på återkoppling. För att undersöka detta utfördes kvalitativa intervjuer med sex Ambulanssjuksköterskor. Den insamlade empirin analyserades sedan utifrån teorier samt tidigare forskning inom emotionssociologi och även tidigare forskning rörande Ambulanspersonal och återkoppling. Resultatet för det emotionella arbetet visar på tre områden som är särskilt framträdande; hanteringen av egna och andras känslor i det dagliga arbetet; situationer som bryter mot mönstret; och strategin att distansera sig från arbetet för att orka med de ibland mycket känslomässigt påfrestande situationerna som uppkommer. Resultatet visar vidare att Ambulanssjuksköterskornas främsta skäl till önskan om återkoppling, i denna studie uppdelad i medicinsk och känslomässig återkoppling, är att hela tiden ha högsta möjliga kompetens.

SAMMANFATTNINGSuicid och suicidförsök är ett stort folkhälsoproblem i världen och de senaste 45 åren har suicid ökat med ca 60 procent. Sjuksköterskor som arbetar inom Ambulanssjukvården möter ofta patienter med psykisk ohälsa. Detta påverkar sjuksköterskan på olika sätt. Vid självmordsförsök, hot om självmord eller vid misstänkt självmord kan Ambulans larmas. I den akuta situationen är ibland Ambulanssjuksköterskan den första kontakten med sjukvården.

En av de svåraste uppgifterna en sjuksköterska kan stå inför i ett akutläge är att både ta hand om patient och närstående. Då all kraft fokuseras på den vårdkrävande patienten är det av förklarliga skäl som närstående kan hamna i skymundan. Att som Ambulanspersonal efter avslutad behandling ta sig an de närstående i deras kaosartade situation åskådliggörs i denna studie vars syfte är att belysa Ambulanspersonals erfarenheter och strategier i mötet med närstående i samband med plötsliga dödsfall i hemmet.För att på ett öppet sätt försöka förstå beskrivna situationer så valdes det en kvalitativ intervju som metod. Då metoden var bestämd kontaktades två verksamhetschefer vilka godkände genomförandet av studien. Urvalskriterierna för informanterna var sjuksköterskekompetens, minst fem års Ambulanserfarenhet samt intresse av att medverka.

Bakgrund: Personal inom Ambulanssjukva?rd utsa?tts dagligen fo?r stress och ho?g arbetsbe- lastning. Detta leder till o?kad risk fo?r ha?lsoproblem hos Ambulanspersonal och riskerar att kunna pa?verka omva?rdnaden.?Syfte: Syftet med studien var att belysa Ambulanspersonalens upplevelser av a?terha?mt- ning mellan uppdragen.?Deltagare: I studien medverkade tio ansta?llda inom Ambulanssjukva?rden vid tva? medel- stora sta?der i Sverige och na?rliggande glesbygd.?Metod: Studien baserades pa? tio semistrukturerade intervjuer utfo?rda december 2014. In- tervjuerna spelades in och analyserades med kvalitativ inneha?llsanalys.?Resultat: Fyra kategorier framkom: Fo?rutsa?ttningar fo?r a?terha?mtning, Omsta?ndigheter som ger a?terha?mtning, Omsta?ndigheter som motverkar a?terha?mtning och Konsekvenser av bristande a?terha?mtning.

Abstract Background Todays guidelines for advanced CPR emphasize chest compressions with good quality and early defibrillation. Prehospital CPR performed by ambulance crew, an automated external defibrillator (AED) is used. The AED analyzes the heart rhythm and the performer is following the advice to chock the heart or not, given by the AED. During on-going CPR there are sequences when no chest compression is performed known as hands-off time. Hands-off time includes the time for the AED to analyze the heart rhythm and the time when advice is given to the crew.

Introduktion: Att arbeta inom Ambulanssjukvården är fysiskt, psykiskt och kunskapsmässigt utmanande. Ett företrädelsevis kort vårdmöte kan försvåra Ambulanspersonalens möjlighet till kännedom om patientens varande efter vårdtiden i Ambulansen om inte uppföljning är möjlig.Syfte: Syftet med studien var att undersöka Ambulanspersonals behov av att följa upp tidigare vårdade patienter med fokus på orsaker bakom behovet, hur ofta uppföljning genomförs, vilka hinder finns, fördelar och nackdelar och finns det skillnader i behovet av uppföljning mellan storstad och mindre stad, beroende på yrkeserfarenhet. Metod: En enkät skickades ut till 220 Ambulanspersonal på tre verksamheter, en lokaliserad i storstad och två i mindre städer, för att undersöka behovet att följa upp tidigare vårdade patienter. Av dessa besvarade 116 enkäten.Resultat: Nästintill all Ambulanspersonal hade ett behov av att följa upp tidigare vårdade patienter. Det vanligaste sättet att följa upp patienter var via sjuksköterska på akutmottagningen.

Antalet Ambulansuppdrag ökar i Västra Götalandsregionen i snabbare takt än Ambulansresurserna, samtidigt som kraven på Ambulanspersonalen blir allt högre. I området Norra Älvsborgs Länssjukhus och Uddevalla sjukhus (NU-sjukvården) har ett beslut fattats sedan juli 2013 att endast de patienter som brådskande måste till sjukhus, alternativt är i behov av vård under transport, ska medfölja Ambulansen till vårdinrättning. Övriga patienter ska hänvisas till annat transportsätt. Upplevelsen av att hänvisas till ett annat färdsätt än Ambulans sparsamt studerat. Därför görs denna studie, i syfte att undersöka patientens upplevelse av vårdmötet med sjuksköterskor inom Ambulanssjukvården i samband med att de hänvisats till annat färdsätt.

Socialstyrelsen beskriver att kunskapsbaserad hälso- och sjukvård innebär att vården skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och utformas för att möta den individuella patientens behov på bästa möjliga sätt. Forskning visar dock att 11?52 % av de Ambulansuppdrag som utförs saknar behov av traditionell Ambulanssjukvård. Därför är det en utmaning att tidigt i vårdkedjan bedöma patienters behov av vård, för att möjliggöra att patienter omhändertas på optimal vårdenhet. Syftet med denna studie är att kartlägga patienter som erhållit bedömningskategorin vård-på-plats samt beskriva vad som är kännetecknande för vårdbehovet och Ambulanssjuksköterskans bedömning då patienter vårdats på plats.

Bakgrund: Att vara förälder till svårt sjuka barn är stressande och innebär en stor påfrestning. Även andra anhöriga, såsom mor- och farföräldrar påverkas av svår sjukdom hos barn i familjen. Känslor av skuld, rädsla och chock är vanligt. Individuell information, stöd och delaktighet i vård och omvårdnad kan inge en känsla av trygghet.Syfte: Att beskriva Ambulanssjuksköterskors upplevelser av att bemöta anhöriga till svårt sjuka barn.Metod: En kvalitativ intervjustudie gjordes för att uppnå studiens syfte. Inklusionskriterierna var sjuksköterskor med minst 2 års yrkeserfarenhet inom Ambulanssjukvården.