Arbete utan slut?
Ambulanssjuksköterskors känsloarbete och tankar om återkoppling
Syftet med denna studie är att undersöka vilken typ av emotionellt arbete yrkesverksamma specialistutbildade ambulanssjuksköterskor utför i sitt arbete och hur detta står i relation till brist på återkoppling. För att undersöka detta utfördes kvalitativa intervjuer med sex ambulanssjuksköterskor. Den insamlade empirin analyserades sedan utifrån teorier samt tidigare forskning inom emotionssociologi och även tidigare forskning rörande ambulanspersonal och återkoppling. Resultatet för det emotionella arbetet visar på tre områden som är särskilt framträdande; hanteringen av egna och andras känslor i det dagliga arbetet; situationer som bryter mot mönstret; och strategin att distansera sig från arbetet för att orka med de ibland mycket känslomässigt påfrestande situationerna som uppkommer. Resultatet visar vidare att ambulanssjuksköterskornas främsta skäl till önskan om återkoppling, i denna studie uppdelad i medicinsk och känslomässig återkoppling, är att hela tiden ha högsta möjliga kompetens. Den medicinska återkopplingen ses som mest viktig vid de situationer där symptom och sjukdomsbild varit diffusa. De emotionella konsekvenserna gällande återkoppling kan ses som indirekta: bristen på medicinsk återkoppling skapar känslor av frustration och osäkerhet. Främsta skälet till bristande återkoppling är patientsekretessen. Studien visar att ambulanssjuksköterskorna har strategier för att kompensera för den bristande återkopplingen, dessa strategier är dock inte inbyggda i deras arbete. Ett sätt att hantera den bristande medicinska återkopplingen är att prata med sina kollegor och på så sätt utbyta erfarenheter och även bearbeta den känslomässiga delen av arbetet. Studien ska ses som explorativ, och författarna vill uppmana till framtida studier inom området återkoppling.