"En 'pedagogisk ledare' är ju lite mer en drömbild än dagens rektor"
En studie om interaktuonen mellan rektor och medarbetare
Educational leadershipSchool organizationPrincipalSystems theoryCommunicationLeadershipPedagogiskt ledarskapSkolorganisationRektorSystemteoriKommunikationLedarskap.
Pedagogiskt ledarskap leder till utveckling. Detta antagande ligger som grund för denna studie som fokuserar på rektorers pedagogiska ledarskap i relation med medarbetare. Många lärare upplever arbetsbördan för stor och så även rektorer. Detta visar på en organisation som inte mår riktigt bra. För att skapa utveckling som leder till att fler stannar i organisationen behöver skolutveckling ske utifrån kärnverksamheten, undervisningen. Medarbetarnas bild av organisationsutveckling behöver synliggöras. För att fokusera på skolutveckling och pedagogiskt ledarskap utifrån medarbetarnas perspektiv har jag fokuserat på relationen mellan rektor och medarbetare. Interaktionen dem emellan kan skapa utveckling, något som är grundläggande i skolans värld. I denna undersökning har organisationsforskning och skolforskning bearbetats och analyserats tillsammans med empirin. Empirin är samlad genom olika slags intervjuer som har sin grund i de systemteoretiska och Socialkonstruktivistiska teorierna. Dessa har även legat som grund för den analys av empirin som gjorts. Empirin visade att relationen mellan rektorer och medarbetare är god och att rektorerna utför ett pedagogiskt ledarskap. Den visade också att relationen inte användes för att utmana och utveckla medarbetarnas undervisning. Relationen var snarare till för att skapa trygghet, stabilitet och förtroende. Det pedagogiska ledarskapet som utfördes var på organisationsplan, som underlättade för medarbetarna att utföra sitt arbete. Men detta påvisades inte. Förväntningar mellan medarbetare och rektorer uttalades sällan och medarbetarna var omedvetna om rektorns ansvar för deras utveckling. Slutsatserna är att rektorerna står för den trygghet och tydlighet som organisationen i övrigt saknar, vilket bidrar till att de inte kan vara utmanande. Om organisationen skulle stå för stabilitet skulle rektorerna kunna stå för variation och utmaningar. Relationen mellan rektorerna och medarbetarna är subjektiv vilket gör att förväntningar som annars skulle kunna ställas på en objektiv rektorsposition inte ställs. Samma sak gäller motsatta led. Att rektorerna inte ställer krav på sina medarbetare med hänsyn till deras situation. Det är en ständig balansgång mellan subjekt och objekt, men en distans till professionen skulle hjälpa organisationen att utvecklas. Dessutom kommuniceras inte det pedagogiska ledarskapet mellan rektorer och medarbetare, vilket bidrar till att det osynliggörs.