Vårdprogram för höftfraktur har tidigare använts vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.  Höftspår är en ny process och målet är att underlätta flödet genom hela vårdkedjan.Syfte: Syftet är att studera hur Höftspår har påverkat omvårdnaden inom områdena; smärtskattning, smärtbehandling, vårdtid, förekomst av hudinspektion samt förekomst av trycksår hos patienter med höftfraktur, i jämförelse med Vårdprogram för höftfraktur.Metod: Journalgranskning utfördes med en retrospektiv, deskriptiv och komparativ design. Urvalet utgjordes av 30 patientjournaler i grupp I, före införandet av Höftspår, och 30 patientjournaler i grupp II, från införandestart för Höftspår. Inkluderade patientjournaler var diagnosgrupp höftfraktur, >60 år, ankomst till akutmottagning med ambulans, bedömas av läkare som operationsfall med inläggning på samma sjukhus. Av de 30 granskade patientjournalerna i grupp II var inklusionskriteriet även fascia-iliaca blockad.Resultat: Resultat som framkom var kortare vårdtid på akutmottagning och en minskning i administrerad opiat.

Introduktion:Forskning visar inadekvat smärtlindring hos barn generellt och speciellt hos barn fem år och yngre. Flera kvantitativa studier har utgått från akutmottagning men det saknas studier från det prehopitala perspektivet. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av att bedöma och lindra akut smärta hos barn i åldern fem år och yngre. Metod: Kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer och induktiv innehållsanalys utfördes. Totalt deltog nio ambulanssjuksköterskor med minst två års erfarenhet samt erfarenhet av att ha vårdat barn fem år och yngre med akut smärta Prehospitalt.

Syfte: Syftet med den här studien var att värdera hur bra ett stenopeiskt hål fungerar som kontrollmetod av refraktionen.Metod: I studien användes 35 försökspersoner i olika åldrar och med varierande synfel. Det var endast höger öga som användes i studien, och vänster öga var därför ockluderad med en opak, svart lins under hela undersökningen. Först gjordes en refraktion på höger öga, för att få fram försökspersonernas rätta korrektion. Därefter mättes visus sex gånger; första gången med bästa korrektion, utan stenopeiskt hål, andra gången med bästa korrektion, med stenopeiskt hål, tredje gången med en ?dimning? på +2,0 D, utan stenopeiskt hål, fjärde gången med en ?dimning? på +2,0 D, med stenopeiskt hål, femte gången med en ?dimning? på +1,0 D, utan stenopeiskt hål, och sjätte gången med en ?dimning? på +1,0 D, med stenopeiskt hål.

Kompetensen i ambulanssjukvården höjdes år 2005 i samband med att läkemedelshantering inte längre var tillåten för icke legitimerad personal. Den primära bedömningen är en undersökning av de vitala funktionerna andning, cirkulation, medvetande och allmäntillstånd. Den primära undersökningen avgör vilken vård som patienten fortsättningsvis ska erbjudas. Tidigare forskning påvisar problemet med att patienter inte direkt kommer till den mest optimala vårdnivån. Syftet med Vård-på-plats-projektet var att så tidigt som möjligt i vårdkedjan vägleda patienter till rätt vårdnivå.

Arbetet som intensivvårdssjuksköterska är komplext och kräver en förmåga av intensivvårdssjuksköterskan att prioritera mellan det högteknologiska arbetet och omvårdnad av patient och anhöriga. Utöver omvårdnadskunskaper krävs att intensivvårdssjuksköterskan innehar förmågan att kommunicera respektfullt och empatiskt med såväl patient, närstående samt personal. En patient som drabbas av ett bevittnat hjärtstopp Prehospitalt, kräver intensivvård och vårdas under ett dygn nedkyld och nedsövd i respirator för att minimera risken för neurologiska skador.       Syftet var att belysa intensivvårdssjuksköterskans upplevelser av vård och omvårdnad när en patient genomgått inducerad hypotermibehandling på en intensivvårdsavdelning.                Metoden var kvalitativ med en induktiv ansats. Sex intensivvårdssjuksköterskor på en intensivvårdsavdelning i västra Sverige intervjuades. Intervjuerna gjordes med en inledande öppen fråga.

Bakgrund: Hot och våld är inom akutsjukvården ett allvarligt arbetsmiljöproblem som ökar såväl i Sverige som i resten av världen. Ambulanssjukvården är ett område inom sjukvården där förekomsten av hot och våld är som mest framträdande. Ambulanspersonalens vårdrum varierar och därför kan det vara en utmaning att skapa en säker arbetsmiljö. Syfte: Syftet var att ur ett Prehospitalt perspektiv beskriva vilka åtgärder som kan vidtas för att kunna förebygga hot och våld inom akutsjukvård. Metod: En litteraturstudie med systematisk sökning och beskrivande design användes.

Det är inte ovanligt förekommande att ambulanspersonal råkar ut för hot och våldshändelseroch enligt statistiken är detta ett problem som ökar hela tiden. Enligt Arbetsmiljöverket stårvård och omsorgssektorn för 60 % av samtliga anmälningar inom hot och våldskategorin.Syftet med denna studie var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelser och hanteringkring hot och våld i det dagliga arbetet. Metod: Studien genomfördes som en kvalitativintervjustudie där fem intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Ur resultatetframkom ett generellt tema; utsatt för hot och våld, med fem tillhörande kategorier; otryggmiljö, säkerhetstänkande, förebyggande strategier, avledande strategier och känslomässighantering. Vidare påvisade resultatet att hot och våldssituationer inte enbart handlar omverbala hot eller våldshandlingar.

Ambulanspersonal arbetar under dygnets alla timmar. Deras arbetsuppgifter utvecklas ständigt och de har kunskap om att ge avancerad vård Prehospitalt. Under natten går ämnesomsättningen i kroppen ner och det gör människan trött, vilket är biologiskt naturligt. Trots detta kompenserar organisationen inte för personalens trötthet nattetid utan minskar ambulansresurserna på natten. Enligt patientsäkerhetslagen ska all vård ges i samråd med patienten vilken även skall visas omtanke och respekt.

Övervikt och fetma ökar i världen och Sverige vilket medför en ökad sjukdomsrisk.Överviktiga personer upplever att de inte passar in och stigmatiseras av samhället därhälso- och sjukvården också räknas in. I tidigare forskning har svårigheter kring attvårda överviktiga Prehospitalt beskrivits. Relaterat till den ökande förekomsten avövervikt och fetma och svårigheten att vårda personer med övervikt eller fetma är det avintresse att undersöka hur ambulanspersonal upplever det att vårda dessa patienter.Syftet med denna studie var att undersöka ambulanspersonals upplevelse av att vårdapersoner med övervikt eller fetma. Data insamlades från ambulanspersonal viaintervjuer där data sedan analyserades med en induktiv kvalitativ analysmetod. Detframkom i resultatet att informanterna upplevde att mötet väcker tankar om situationensom den överviktiga personen befinner sig i samt att de konfronteras med sina egna ochandras fördomar om övervikt och fetma.

Att som ambulanssjuksköterska behandla patienter med hypoglykemi i hemmet är en vanlig åtgärd, i relation till den ökade belastningen på akutmottagningarna är det viktigt att kunna identifiera vilka patienter som behöver transporteras in till sjukhus. De flesta av patienterna vill stanna kvar i hemmet efter behandling, att vara medveten om vilka potentiella risker som finns om patienten stannar kvar hemma kan göra att det är lättare att bedöma vilken patient som bör åka med till sjukhus.Syftet med denna studie är att belysa riskerna med att patienter som behandlas för hypoglykemi kvarstannar i hemmet. Studien genomfördes i form av en litteraturstudie. Sökningar gjordes i databaserna PubMed samt Cinahl. Dessa sökningar resulterade i fyra artiklar som inkluderades i resultatet.Under analysen av artiklarna framkom två problemområden, risk för återkommande hypoglykemi samt bristande uppföljning. För att kunna identifiera de patienterna som har ökad risk för återkommande hypoglykemi krävs en adekvat bedömning av sjuksköterskan samt att det finns beslutsstöd till hjälp.

När ambulanssjuksköterskan träder in i traumarummet förväntas en rapport ske som belyser den prehospitala situationen och patientens tillstånd. Det föreligger ett växande krav på god överrapportering för att arbeta för en bättre patientsäkerhet och arbetsmiljö. Syftet med denna kvalitativa studie är att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse vid överrapportering på traumarummet. Åtta respondenter intervjuades och resultatet bröts upp i tre huvudkategorier och två till fyra underkategorier utifrån en induktiv design av Lundman och Hällgren Granheim.Utifrån ambulanssjuksköterskornas upplevelser kunde flera grunder till hotad patientsäkerhet identifieras; avsaknad av erfarenhet hos ambulanssjuksköterskan, avsaknad av struktur i rapporten, samtstörningar under överrapportering. Vidare sågs momentet att "stå i fokus" under överrapporteringen upplevas olika utifrån erfarenhet.

Syftet med denna studie är att studera ambulanssjuksköterskors upplevelser av att bedöma och vårda barn under tio års ålder med akut smärta i en prehospital kontext. Metod: Studien utfördes som en kvalitativ empirisk intervjustudie baserad på fem öppna frågor. Tio ambulanssjuksköterskor intervjuades och fick beskriva positiva och negativa upplevelser av att omhänderta barn 0-10 år med akut smärta i prehospital kontext. Materialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en manifest och latent ansats. Resultat: Upplevelser av det vårdande mötet var en utmaning. Ambulanssjuksköterskan förberedde sig inför smärtbehandling under framkörningen till barnet. En bra smärtlindring var förenad med ett gott omhändertagande men smärtbehandlingen var svår och mångfacetterad.

Att insjukna i sepsis kan vara livshotande och leda till sjuklighet och nedsatt livskvalité samt långa vårdtider och dyra vårdkostnader för sjukvården. Forskning visar att dödligheten ökar ju längre tid det tar innan behandling sätts in. Trots detta finns det ett behov av att förbättra identifieringen av sepsis. Det finns en mängd studier om sepsis, men det finns få som belyser patienters upplevelse av att insjukna i sepsis. Ambitionen med denna studie är att bidra till att minska denna kunskapslucka.Studiens syfte är att undersöka patienters upplevelser av att insjukna i sepsis.

En person med andningsvårigheter kan befinna sig i ett livshotande tillstånd där ambulanssjuksköterskan måste handla snabbt och adekvat. Syftet med detta examensarbete var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att vårda personer med andningssvårigheter. I studien deltog åtta ambulanssjuksköterskor vilka intervjuades med semistrukturerade intervjuer. Dataanalys genomfördes med kvalitativ tematisk innehållsanalys vilket resulterade i ett tema: att vilja vårda holistiskt och samtidigt prioritera andningen och fem kategorier: att ha kunskaper och vara förberedd gav trygghet, att självständigt och att med stöd bedöma och behandla, att bli påverkad av närstående och låta de vara delaktiga, att vilja men inte kunna göra allt för personen med andningssvårigheter samt att reflektera över given vård. Resultatet visade att vid vård av personer med andningssvårigheter var det var viktigt för ambulanssjuksköterskor att mentalt förberedda sig före mötet för att då kunna utföra ett optimalt omhändertagande.

I Sverige drabbas årligen mellan 6 000 till 10 000 personer av ett hjärtstopp. Majoriteten av personerna som drabbas av ett hjärtstopp får det utanför sjukhuset. Ambulanspersonal är de som larmas först ut till platsen för att påbörja det akuta omhändertagandet av en person med hjärtstopp. Effektiv behandling av hjärtstopp Prehospitalt innefattar bland annat hjärt- och lungräddning (HLR). Ett hjärtstopp är en krävande uppgift för ambulanssjuksköterskan då det gäller att snabbt bedöma och påbörja behandlingen.