Denna undersökning har sin utgång i en designpedagogisk situation där fokus ligger kring frågan: Hur kan samverkan och samarbete synliggöras i ett designpedagogiskt projekt där en artefakt skapas gemensamt av gymnasielever? Frågeställningen syftar främst till att synliggöra hur en grupp agerar i en utarbetad workshop. Sammanhållning är ett centralt motiv i undersökningen. Workshopens utformning avser att synliggöra hur elever samverkar i en grupp. Underfrågan är: Hur ser eleverna på en pedagog som medverkar i det gemensamma arbetet i form av en workshop? På motsvarande sätt är det intressant att se hur pedagogens roll kan påverkas av en utarbetad workshop.

Detta är en undersökning om hur elever själva visar vad de har lärt sig och hur de vill lära sig. Eleverna är de viktigaste personerna i skolan. Genom att involvera dem i denna undersökning kunde de visa hur de med det vidgade språkbegreppet genom lek och fantasi lär av varandra. Här menar jag att eleverna undersöker med dans, teater, rita och bygga med lera, hur de tillsammans bygger upp ett situerat minne och lär av varandras erfarenheter. Det är i leken tillsammans med varandra, som barn och elever bearbetar abstrakt kunskap för att göra den tillgänglig. När barn leker underlättas dessa övergångar. För att göra denna undersökning möjlig skapade jag tillsammans med eleverna en gemensam imaginär värld med hjälp av en pivå, det vill säga en brygga mellan verklighet och fantasi, Pinki. Vi tillsammans skulle hjälpa Pinki, som är en tillfällig besökare här hos oss, att lära sig matematik.Undersökningen utgår från frågeställningen:Hur kan tredjeklassare i rollen som medforskare undersöka hur det vidgade språkbegreppet genom leken kan verka som inkluderingsverktyg i en designpedagogisk undersökning?De elever som blev mina medforskare i undersökningen kommer från en skola i Stockholm och genom att analysera undersökningsresultaten med sociokulturell teori kan jag som pedagog lära mig hur eleverna ser på matematik genom att låta eleverna berätta för varandra.

För att få en trygg identitet ska alla elever i grundskolan uppnå medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i det gemensamma. Detta anser skolverket vara viktigt för förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Tyvärr resulterar många av försöken att tala om kultur i skolan bara till ökat särskiljande, istället för ökad förståelse.Denna undersökning syftar till att hitta ett nytt sätt att arbeta med kultur- och etnicitetsfrågor. Utifrån frågeställningen ?Hur kan man använda designprocessen för att skapa nya högtider och därigenom synliggöra och utmana de sätt på vilka identitetskapande sker bland elever i grundskolans årskurs tre?? har ett designpedagogiskt projekt genomförts tillsammans med 50 barn i nioårsåldern.I detta projekt har dessa 50 barn, eleverna i två skolklasser, använt metoder inspirerade av transformations- och participatory design för att skapa ett helt nytt, eget högtidsfirande. Tillsammans har vi satt ramarna för en ny tradition, en ny kultur och ett nytt beteende. Min förhoppning var att genom att skapa något nytt, gemensamt skulle samhörighetskänslor uppstå istället för att kulturella skillnader skulle uppmärksammas och på så sätt öka segregeringen.Under projektets gång har jag samlat in empiri i form av ljudupptagningar, fotografier, fältanteckningar och artefakter, de produkter som eleverna tillverkade inför firandet.

Det här är en undersökning om hur handarbete kan användas som ett förfaringssätt för att skapa deltagande och samtal. Ett relativt nytt begrepp har de senaste åren framträtt för att beskriva den punkt där handarbete och aktivism möts och betecknas som Craftivism. Som exempel kan stickgraffiti och i viss mån återbruksdesign nämnas. Ofta behandlas olika aspekter av konsumtion, men även mer specifika politiska ställningstaganden belyses. Den här undersökningen har tagit avstamp från craftivistiska metoder och de frågeställningar som behandlats är: Hur kan man med hjälp av handarbete skapa en plattform för samtal och deltagande? Samt: Hur formulerar sig de medverkande kring en specifik fråga när de utifrån denna plattform ges möjlighet att reflektera och samtala? Projektets syfte har initialt varit att undersöka huruvida det är möjligt att med och runt handarbete formulera sig kring och synliggöra ideologiska frågor, något som senare kom att revideras.

AbstraktJag har i min undersökning fördjupat mig i huruvida det är viktigt för unga människor att synas i sociala medier. Jag har studerat på vilket sätt de kommunicerar och hur stor vikt de lägger vid textskapande på nätet i interaktion med andra. Mina frågeställningar är; Hur beskriver unga människor att de tänker kring huruvida det är viktigt att synas i sociala medier? Vilken roll spelar den visuella texten hos de unga i deras sociala relationer? För att söka svar på mina frågeställningar har jag bland annat tilldelat fem ungdomar olika uppdrag under en veckas tid.  De veckolånga uppdragen var utformade så att de antingen skulle hålla sig helt borta från att vara synliga på sociala medier, eller att vara överdrivet aktiv med att synas på sociala medier, på så många sätt som möjligt.

Min tanke bakom undersökningen är att betygsättning och olika former av bedömningssätt är frågor lärare måste ta ställning till i utövandet av sin yrkesroll, från ett makt- och elevperspektiv. Som lärare har man makten att öppna respektive stänga dörrar för elever, då betyg blir avgörande för elevernas vidare utbildning. Mina frågeställningar är: Vad berättar medieelever om sina upplevelser av att bli betygsatta i media- estetiska ämnen? Hur beskriver medieelever att betygsättning inverkar på deras självbild? Mina informanter går i årskurs 3 på en medieinriktning, på ett estetiskt gymnasieprogram. Med dem gör jag intervjuer där de reflekterar kring att få betyg i media-estetiska ämnen.

Under hela min tid på Konstfack har jag mer eller mindre medvetet jobbat med en slags spiritualitet. Jag har sökt en poesi i mina verk och jag har försökt nå någon form av djupare mening i livet genom mitt konsthantverk. Traditionellt sett har det här behovet av spiritualitet uppfyllts av religion men idag ser det inte ut så längre och jag är själv helt obunden avreligioner. Jag hoppas att med hjälp av mina verk försöka skapa en stämning av andlighetoch en påminnelse om vikten av spiritualitet i varje persons liv. Mina första intryck avandlighet i keramiken fann jag hos de gamla keramikerna Bernard Leach (Leach 1988) och Shoji Hamada (Peterson 2004).

Mediala produktioner kan analyseras som delaktiga socialisationsagenter i individers identitetskonstruerande processer, genom att agera medaktörer i skapandet/befästandet respektive utmanandet av rådande och etablerade normer. De rollregister som erbjuds individer inom såväl mediala som pedagogiska rum, är ofta mycket stereotypa och signalerar hur vi som representanter för det ena eller det andra könet förväntas anpassas till på förhand givna och begränsande mallar. Individer som inte förmår eller önskar infogas i dessa betraktas inte sällan som normavvikelser alternativt osynliggörs till fullo. Dessas handlingsutrymmen och individuella förutsättningar till harmoniska liv riskerar därför att berövas, liksom rätten till desamma förebilder och möjligheter till identifikation som övriga samhällsmedborgare tar för givna. För att i enlighet med skolverkets direktiv uppnå ett jämlikt samhälle, inom vilket var individs människovärde kan betraktas som okränkbart, måste i pedagogiska rum rollmönster problematiseras, spektrat vidgas och människor ses som individer i första hand, snarare än man eller kvinna med föreskrivna förutsättningar och förväntade egenskaper.I detta arbete diskuteras heteronormativiteten inom såväl skola som kommersiell rörlig bild.

Den här undersökningen prövar värdet av ett informellt lärande i bild och formgivning. Syftet har varit att undersöka fritidens informella lärande i ett skapande arbete. Uppsatsen behandlar frågeställningen: Vilka processer blir synliga i det informella lärandet, där tonvikten läggs på att vi skapar, snarare än hur, vad och varför vi skapar - inom gruppen, hos individen, och mellan pedagog och deltagare?Den informella lärandemiljön har iscensatts med hjälp av ett förutbestämt ramverk där tyngdpunkten har lagts på skapandet som handling både individuellt och i grupp och där en fokusering på delaktighet varit styrande. Min utgångspunkt var att deltagarna skulle uppleva workshopen som en ?frizon? snarare än som något som tillhörde ett visst specifikt ämne med specifika krav på teknik, analys och resultat.Undersökningen har bestått av ett etnografiskt fältarbete som utförts genom en praktisk workshop där pedagogen tillsammans med besökarna på en fritidsgård har skapat ett lapptäcke.

Projektet är en designpedagogisk undersökning som genomförts på ett rehabiliteringscenter på södra Gotland. I projektet har designpedagogen verkat och integrerat tillsammans med ungdomar, socionomer och psykologer på en akut- och utredningsenhet, fyra veckor under hösten 2011. Undersökningen har utgått från frågeställningen: Hur kan man arbeta med ett designpedagogiskt projekt i en behandlingsmiljö för ungdomar? Frågeställningen undersöks och redovisas med hjälp av två olika pedagogiska verktyg, dels genom skriftlig form, dels genom en gestaltning på Konstfack vecka två 2012, där båda delarna integrerat kommunicerar undersökningens innehåll.Projektet är ett kvalitativt forskningsprojekt där etnografiinspirerade metoder används för att analysera och skapa nya kunskaper utifrån ungdomarnas berättelser och aktiviteter, samtidigt som undersökningen betraktar sättet designpedagogen och informanterna lär och utbyter erfarenheter med varandra utifrån socialkonstruktivism och sociokulturell teori. Studiens syfte handlar om att undersöka det estetiska skapandets potential utifrån informanternas behov på rehabiliteringsinstitutionen.

Pedagogiken tar allt mer plats på museer och konsthallar i Sverige. Vad en konstpedagog gör och varför är däremot inte lika självklart. Utvecklingen tycks gå mot en mer publikcentrerad pedagogik där det talas om att besökare ska aktiveras och delta. I praktiken färgas däremot den konstpedagogiska yrkesrollen av den traditionstyngda funktionen som förmedlare mellan det som ställs ut och besökarna. I min undersökning inom ramen för examensarbetet på Konstfacks institution för bildpedagogik studerar jag närmare hur det går att utmana en sådan förmedlingstradition i praktiken och behandlar frågeställningen: Hur kan konstpedagogens traditionella roll som förmedlare utmanas och utvecklas? Hur påverkar en sådan utmaning relationen mellan pedagog och utställning? Undersökningen är en jämförande studie mellan tre fall (Africa Remix på Moderna Museet 2006, Jihani Kalapour på Tensta konsthall 2006  och Tumult på Gustavsbergs konsthall 2009) där den förmedlande traditionen angripits.

Denna designpedagogiska undersökning baseras på ett empiriskt material som med en etnografisk inspirerad metod med participatory design som grund för deltagandet, undersöker rätten till individens visuella uttryck i det offentliga rummet, sett ur ett maktperspektiv inom det socialkonstruktionistiska fältet. Syftet är att skapa en mötesplats som kan möjliggöra för boende i Orminge att ta plats med visuella avtryck i ett kollektivt skapande. I Orminge, som är en förort till Stockholm, har undersökningen ägt rum i form av en workshop, en aktion och en utställning. Under tre veckor i oktober 2010 kunde biblioteksbesökare till Orminge Bibliotek delta i en öppen workshop. Deltagarna, de boende i Orminge och tillika besökare till Orminge Bibliotek, "målade med tråd" på duk och bestämde sedan platser där den broderade duken skulle placeras ut i det offentliga rummet.

This study departs from the observation that since the late 1980´s educational programmes for curators have been established and since then expanded greatly. The programmes are part of a process of institutionalization and professionalization of the role of the curator within the international contemporary art field where the role as such has gained much power. Even though many statements have been made about this relatively new phenomenon of curatorial studies, there is a lack of sufficient research. The intention of this study is therefore to examine the educational programmes as such. The selection of 15 programmes has been made with the purpose to include early as well as newly established and to cover a wide geographic area.

Under 90-talet började en del kvinnliga konstnärer buntas ihop inom en kategori som kallades flickkonst eller flickrumskonst. De hade gemensamt att alla var relativt unga konstnärer och kvinnor. En av drivkrafterna till det här arbetet har varit att försöka reda ut det lite märkliga begreppet flickrumsestetik och ta reda på vilka typiska element och koder som ryms inom det. Min frågeställning är, Hur har svenska kvinnliga konstnärer använt sig av flickrumsestetik? Det är ett litet förenklat uttryck som man slänger sig med.

Transit Objects In the Master Essay I argue around two existing levels in the works presented at the graduation exhibition. On the one hand, it is about influence; on the other hand it is about the phenotypes of purpose-ness. In the introduction, I describe the relationship between the shapes that I have come to call Transit objects, and their on the one hand ideological superstructure; on the other hand, the different aspects of their shapes regarding the imitation I, in creating the objects, performed. In the case with the objects shape-aspects, I stand on the thoughts that I found during my bachelor's work, that is, to express the phenotypes of purpose-ness.When it comes to influence, I speculate about how linguistics, and particularly a branch called neuro-linguistics, illustrates how the arguments that make up our world can be transformed. I use a meta-model and a conversation model as a tool to illustrate this. When I, like that, illustrate the plasticity of meaning, and cognition, I note Catherine Malabous taught (in her book What Should we do with our brain?) on the plasticity of the brain in relation to the neo-liberal systems of capitalism. She argues for how the brain has come to stand model for the organization of different types of networks. I hint the link to a future scenario where the desire to influence takes new forms and uses the latest brain research challenges, more specifically the use of ultrasound for the treatment of pain and other similar conditions. This also can be used as generating various types of seizures, pleasant or unpleasant.