Vaxholmsmålet
en utveckling mot social dumpning?
Konflikten mellan det lettiska bolaget Laval och de fackliga organisationer Byggnads och Elektrikerförbundet aktualiserade en rättslig problematik som har sitt ursprung i en tidigare dom, kallad Lex Britannia. Konfliktens kärnfråga, stridsåtgärdernas legalitet kom att ställas till sin spets då det lettiska bolaget Laval un Partneri tog målet till Arbetsdomstolen (AD). Laval un Partneri, som gick i konkurs på grund av stridsåtgärderna, menade att stridsåtgärderna som vidtogs av de fackliga organisationerna stred mot artikel 49, den fria rörligheten för tjänster och artikel 12, diskriminering på grund av nationalitet. De fackliga organisationerna menade att det lettiska bolagets villkor var orimliga och att de hade ett allmänt intresse att skydda genom att motverka social dumpning med alla medel inom lagens gränser. AD tog upp målet men begärde senare enligt artikel 234 ett förhandsavgörande av EG-domstolen. Frågan om de vidtagna åtgärderna var förenliga med EG-rätten ansågs inte klar. Genom att studera den svenska lagstiftningens syn på stridsåtgärder samt synen på fredsplikten för utländska arbetstagare har vi kommit fram till att den fria rörligheten för tjänster måste ge vika för medlemstaternas allmänna intressen. I detta fall arbetstagarnas generella arbetsvillkor. Då EG- domstolen inte lämnat något förhandsavgörande har vi endast valt att diskutera fallet kring arbets- och europarättsliga reglerna som berör utstationering av arbetstagare samt rätten att vidta stridsåtgärder. Eftersom Sverige egentligen inte uppfyller utstationeringslagen genom att det inte finns någon lagstadgad minimilön har det givits möjlighet att tvista om vems löneavtal som skall gälla. Värdlandet eller ursprungslandet? Slutsatsen blir att Sverige har möjligheter att bidra till den fria rörligheten utan att diskriminera eller riskera en social dumpning av arbetstagarnas villkor utifrån den nuvarande lagstiftningen.