Utrustning för kvinnor
En studie kring Försvarsmaktens anpassning av uniformer och stridsutrustning
I 30 år har kvinnor funnits på militära befattningar i Försvarsmakten. Fram till för fyra år sedan hade nästan inga åtgärder vidtagits för att anpassa den personliga utrustningen till kvinnors behov. Enligt en undersökning från 2005 bidrar detta inte enbart till direkta fysiska begränsningar, utan även till sänkt självförtroende och känslor av kränkning och underordning. Sedan 2006 har Försvarsmakten och FMV arbetat med att ta fram en rad olika persedlar i mindre storlekar, och daglig dräkt har även tagits fram i dammodell. De små storlekarna har visat sig lösa delar av de problem som kvinnor har upplevt. I Försvarsmaktens jämställdhetsplan står det dock bland annat att genus- och jämställdhetsperspektiv ska anläggas vid nyanskaffning av materiel. Det har visat sig finnas ett personligt intresse hos de ansvariga på Högkvarteret och FMV, men det organisatoriska engagemanget i frågan kring utrustning för kvinnor verkar nästan obefintligt. Jag ser dessutom brister i kommunikationen mellan användarna och de som är ansvariga för framtagningen av ny utrustning. Den enda kanalen mellan förbanden och Högkvarteret är s.k. brukarrepresentanter, som ensamma svarar för att föra hundratals människors åsikter uppåt. Enligt teorier kring gruppsammansättningar och minoriteter finns det också anledning att tro att kvinnor, som den minoritet de utgör, riskerar att kvävas av rösterna från majoriteten när denna metod används. Som en lösning på problemet förordar jag ett ökat organisatoriskt engagemang i frågan, genom tydligare stöttning från den högsta ledningen, samt en enkätundersökning, som på bred front samlar in användarnas åsikter om den materiel som tillhandahålls.