Svensk anpassningspolitik under 1900-talet
ett säkerhetspolitiskt vågspel?
FörsvarsmaktenPolitikPolitiska partierEkonomisk politikUpprustningNedrustningSäkerhetspolitikFörsvarspolitikSverigeUppsatserChefsprogrammetChefsprogrammet 1999-2001
Den svenska Försvarsmakten har under de senaste 100 åren varit stadd i ständig förändring. Dess styrka, organisation och uppgifter har ändrats i takt med rådande politiska villkor och säkerhetspolitiska förutsättningar. Denna anpassningspolitik, som tidigare benämndes elasticitetsprincipen, är en uttalad politisk viljeinriktning syftande till att balansera de ekonomiska anslagen till försvaret med övriga viktiga samhällsområden. Som utgångspunkt för anpassningspolitiken anges, nu som då, säkerhetspolitiska argument. Det är det rådande omvärldsläget som avgör om försvaret måste tillväxa eller kan reduceras, heter det från beslutsfattarna.I denna uppsats görs en jämförelse mellan försvarsbesluten 1936 och 2000. Med en kvalitativ metod som grund, studeras de bägge besluten utifrån ett policyprocessperspektiv. Tonvikten läggs på själva policyutformningsfasen, d.v.s. hur besluten växer fram och formuleras.Uppsatsen visar att det är andra frågor än de rent säkerhetspolitiska som avgör omfattningen, och därmed realismen, i den svenska anpassningspolitiken. Ekonomiska förutsättningar, budgetmässiga aspekter samt sociala och kulturella ambitioner, har påverkat utformningen och omfattningen av Försvarsmaktens utveckling. Behovet av folkligt stöd för den förda politiken samt den uttalade viljan till politiskt samförstånd är också genomgående teman.