Stabilisering av CCA-förorenad jord med järnhaltiga tillsatsmedel
Förorenade områden har visat sig vara ett allvarligt miljöproblem i hela världen, och enligt Svenska Naturvårdsverket finns det bara i Sverige cirka 40 000 förorenade områden. Många etablerade efterbehandlingsmetoder är resurskrävande och det finns ett behov att utveckla nya metoder som till exempel in situ-immobilisering vars syfte är att minska föroreningars spridning genom inblandning av tillsatsmedel i jorden. Nollvärt järn har visat sig effektivt för stabilisering av CCA-förorenad jord från träimpregnering, genom de kemiska reaktioner som sker mellan bildade järn (oxid)hydroxider och föroreningar. Men stabiliseringen påverkas av bland annat redoxförhållanden och organiskt innehåll i jorden. Från industrins sida är stabilisering av CCA-förorenad jord intressent eftersom det kan innebära nya användningsområden för deras produkter. Syftet med det här arbetet har varit att undersöka några järnhaltiga produkters förmåga att stabilisera CCA-förorenad jord och bedöma effekten av några fysikaliska och kemiska faktorers inverkan på stabiliseringen, samt att utvärdera resultaten och sätta in dem i ett storskaligt efterbehandlingsperspektiv. I arbetet ingår även en litteraturstudie som behandlar föroreningsspridning, efterbehandlingsmetoder och stabilisering av As. Stabiliseringsförsöken har utförts på CCA-förorenade jordar och de tillsatsmedel som använts har varit LD-sten och blästersand från SSAB Merox AB samt järnpulver från Höganäs AB. I en förstudie undersöktes samtliga tillsatsmedels egenskaper att stabilisera As, Cr och Cu enligt en standardiserad lakmetod (L/S-2). I en efterföljande studie undersöktes blästersandens och järnpulvrets stabiliserande egenskaper i en atmosfär av luft respektive deponigas enligt en modifierad lakmetod (L/S-10) samt den vid lakningen uppkomna mekaniska bearbetningens effekt på utlakningen. Elementhalterna i lakvattnet analyserades med ICP-teknik varefter resultaten utvärderades med regressionsanalys och multivariat dataanalys (MVDA). LD-stenen ökade utlakningen av samtliga föroreningar på grund av sitt höga kalkinnehåll. 1 % blästersand eller järnpulver minskade utlakningen av både As, Cr och Cu i nämnd storleksordning. Redoxförhållandet påverkade utlakningen både i obehandlad och i behandlad jord. I obehandlad jord gav deponigas högre utlakning än luft av samtliga föroreningar. Stabiliseringen minskade utlakningen av As och Cr både i syrerik och i syrefattig miljö. Den mekaniska omblandningen ökade utlakningen av Cu från stabiliserad jord. MVDA visade att järn inverkade mest på utlakningen av As och Cr, mer än vad L/S- kvoten och redoxförhållandet gjorde, och att organiskt material ökade utlakningen av As och Cr. De laktest som används vid klassificering av avfall tar inte hänsyn till att utlakningen av föroreningar kan öka när avfallet utsätts för anaeroba förhållanden i en deponi. Det kan innebära att förorenad jord läggs på en deponi med för låg skyddsklass. Stabilisering kan även vara en tänkbar förbehandlingsmetod av förorenad jord innan deponering. In situ-stabilisering bör kunna användas på måttligt förorenade områden där det inte föreligger någon risk för förorening av vattentäkter. Men om metoden ska kunna etableras måste den Svenska lagstiftningen förändras så att bedömningen av föroreningshalten görs efter föroreningarnas biotillgänglighet och inte som nu efter det totala föroreningsinnehållet i jorden.