Specialpedagogens otydliga roll vid krisarbete i skolan
-berättelser om förväntningar, elevhälsan och att vara resurs
Syftet med undersökning har varit att ta reda på idrottslärarens kunskap om och förhållningssätt till ätstörningar bland elever. Vilken kunskap anser idrottslärare sig ha om ätstörningar?Har skolan någon handlingsplan för elever med ätstörningar?Hur agerar idrottslärare mot elever som visar tecken på ätstörningar?Finns det någon skillnad på hur lärarna uppfattar sin kunskap och med antalet år de har jobbat? MetodJag har använt mig av en kvantitativ metod och i denna studie enkäter med både öppna och slutna svarsalternativ. Enkäterna besvarades av 72 lärare från hela landet. Urvalet av lärarna skedde genom ett bekvämlighetsurval, där datainsamlingen gjordes under ett Idrotts- och Hälsokonventet på GIH i Stockholm och till idrottslärare som arbetade i Stockholmsområdet. Sammanställningen av enkäterna har bearbetats i Microsoft Excel och statistikprogrammet SPSS. Resultat37 av lärarna instämmer i de delvis har bra kunskaper kring ätstörningar. Det är endast 15 som har en handlingsplan på deras skola. 29 lärare vet inte om de har en handlingsplan i skolan för ätstörningar. Idrottslärarna försöker att behandla eleverna som en elev i klassen på idrottstimmarna, men många har andra alternativ beroende på hur sjuk eleven är. Idrottslärare som har arbetat under lång tid anser sig att ha mindre kunskap än dem som har arbetat en kortare tid. Detta samband är statistiskt säkerhetsställt. SlutsatsResultatet av enkätundersökningen visar att många av idrottslärarna anser att de endast till en viss del har tillräckligt med kunskap om hur de upptäcker ätstörningar. En slutsats från studien är att idrottslärares kunskap i många fall är begränsad och att fortbildning är ett angeläget område, särskilt för lärare som varit verksamma en längre tid.