Skyddsjakt på björn
statens reglering av björnstammen
Antalet björnar i landet har under drygt 20 år konstant ökat, bara under
åren 1996-2004 ökade björnstammens tillväxttakt med 44 %. En tillväxt som
invånarna i de björnrika länen fått känna av då björnen har närmat sig
människan allt mer. Syftet med uppatsen är därför att beskriva grunderna
för svensk jaktpolitik och viltskadeersättning med avseende på björn, samt
aktörernas (riksdagsmän, bofasta, jägareförbundet, lantbrukarnas
riksförbund och världsnaturfonden) inställning till skyddsjakt på den
växande björnstammen. För att besvara syftet har jag använt följande
frågeställningar: På vad grundar sig skyddsjakten av björn? Vad krävs för
att erhålla viltskadeersättning? Vilken syn har aktörerna på den rådande
rovdjurspolitiken? Vilken åsikt har aktörerna om jaktlagstiftningens
utformning?
Rätten att få utfärda skyddsjakt baseras på EU:s art och habitatdirektiv,
vilket godkänner skyddsjakt då det inte finns någon annan lämplig lösning
på ett björnproblem. Skyddsjakten får heller inte inverka negativt på
upprätthållandet av björnens bevarandestatus. Naturvårdsverket fattar
beslut om skyddsjakt i samråd med länsstyrelsen för att kontrollera
björnstammens tillväxttakt och för att förebygga eller minska riskerna med
trafikolyckor och skador på annat vilt, samt för att trygga människans
allmänna hälsa och säkerhet.
För att en enskild person eller näringsidkare ska ha rätt till
viltskadeersättning måste deras verksamhet vara förlagd, utformad eller
nichad på ett rovdjurssäkert sätt. Länsstyrelserna betalade ut 564.971 kr i
viltskadeersättning år 2004, av denna summa gick 18% till att ersätta
skadorna som björn vållat.
Majoriteten av invånarna i de björnrika länen är nöjda med
rovdjurspolitiken. Däremot råder det ett enhetligt missnöje över
björnstammens utbredning, den allmänna inställningen är att det finns för
mycket björn, samt att regeringens fastställda minimimål för björnstammen
bör revideras.
Svenska jägareförbundet är missnöda med rovdjurspolitiken, den har
resulterat i en koncentration av stora rovdjurspopulationer på cirka en
tredjedel av landets yta. Jägareförbundet kräver en ändring av
Jaktförordningens (1987:905) 28§ så att den enskilde får rätt att försvara
tamdjur och hundar mot rovdjur. I likhet med svenska jägareförbundet så är
lantbrukarnas riksförbund (LRF) kritiska till rovdjurspolitiken, den har
enligt LRF skapat ett missnöje bland medlemmarna mot rovdjurens existens.
LRF kräver också att jaktförordningens (1987:905) 28§ ändras så att den
blir enklare att tolka. Världsnaturfonden (WWF) vill ha ändring av
jaktförordningens (1987:905) 28§, så att den enskilde får rätt att skjuta
anfallande rovdjur för att skydda sitt tamdjurbestånd. Detta är statens
enda chans att få lantbrukarna att acceptera rovdjur enligt WWF.
Aktörernas missnöje till riksdagens fastställda minimimål för björnstammen
och kravet på en omskrivning av jaktlagstiftningen har resulterat i ett
policyproblem för staten. Professor Rune Premfors menar att policyproblem
uppstår då aktörerna är missnöjda, samtidigt som de ställer krav på fler
statliga åtgärder för att bli tillfreds. Staten har försökt lösa detta
problem med en högre björnavskjutning under de senaste åren. Regeringen har
även presenterat ett förslag på en ny version av jaktförordningens
(1987:905) 28§ under hösten 2005.