Syftet med denna uppsats är att klarlägga varför älgstammen och framförallt andelen tjurar, är på väg nedåt i Sverige. Trots att det finns stor expertis i form av myndigheter, forskare och en engagerad jägarkår har den negativa utveckling inte kunnat stoppas. Enligt Douglas North kan svaret till denna typ av fenomen möjligen ligga i interaktionen mellan formella (SFS 1987:259 och SFS 1987:905) och informella regler (traditionerna). I sådana fall skulle älgstammens nedgång kunna knytas till de traditioner som präglar älgjägarnas jaktmetoder när dessa kommer på kollisionskurs med de formella reglerna. Jag liksom många andra, däribland Fell (2006), hävdar att en annan form av regler, så kallade godtyckliga regler, kan spela en avgörande roll för hur människor agerar i jaktsituationer.

Antalet björnar i landet har under drygt 20 år konstant ökat, bara under åren 1996-2004 ökade björnstammens tillväxttakt med 44 %. En tillväxt som invånarna i de björnrika länen fått känna av då björnen har närmat sig människan allt mer. Syftet med uppatsen är därför att beskriva grunderna för svensk jaktpolitik och viltskadeersättning med avseende på björn, samt aktörernas (riksdagsmän, bofasta, jägareförbundet, lantbrukarnas riksförbund och världsnaturfonden) inställning till skyddsjakt på den växande björnstammen. För att besvara syftet har jag använt följande frågeställningar: På vad grundar sig skyddsjakten av björn? Vad krävs för att erhålla viltskadeersättning? Vilken syn har aktörerna på den rådande rovdjurspolitiken? Vilken åsikt har aktörerna om Jaktlagstiftningens utformning? Rätten att få utfärda skyddsjakt baseras på EU:s art och habitatdirektiv, vilket godkänner skyddsjakt då det inte finns någon annan lämplig lösning på ett björnproblem.