Skillnaden mellan studerande mäns och kvinnors uppfattade rädsla för att utsättas för brott.
Enligt Brottsförebyggande rådet [BRÅ] (2014) anmäldes år 2013 1,4 miljoner brott i Sverige, en siffra som sett relativt lika ut även under tidigare år. Vidare visar [BRÅ] (2012) att det är 11-17% som är oroliga för att själva bli utsatta för något brott, 25% oroar sig för att någon närstående ska bli utsatt och 21% känner oro för brottsligheten i samhället. Rädsla beskrevs som en negativ emotion som framkommer av att en person uppfattar en situation eller en person/flera personer som hotande (Nationalencyklopedin, 2014). Killias (1990) presenterade en teoretisk modell som förklarade rädsla för brott med hjälp av tre dimensioner som byggde på sårbarhet. Dessa tre dimensioner var riskexponering, kontrollförlust och allvarliga konsekvenser tillföljd av brottet. Syftet med uppsatsen var att undersöka hur uppfattningen om rädsla för att utsättas för brott skiljer sig mellan män och kvinnor som studerar vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Studien var kvantitativ och data insamlades via enkäter som delades ut till 148 män och kvinnor i blandade åldrar, alla studerande vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Analyserna genomfördes med det icke-parametriska testet Chi-två. Resultatet visade att kvinnor i allmänhet var räddare än män. Kontrollförlust var den dimensionen där två av tre enkätfrågor uppnådde signifikanta resultat, kvinnorna uppfattade mer rädsla för brott än männen gällande situationer med eventuell kontrollförlust. Teorin som denna studie byggde på (Killias, 1990) kunde inte med hjälp av denna studie styrkas, då signifikanta resultat bara uppnåddes på två av tre enkätfrågor under dimensionen kontrollförlust. Studien kan till stor del påverkats av vilket mätinstrument som använts, vilka analyser som gjorts och antalet deltagare. Rädsla för brott är ett stort område att undersöka och det behöver utforskas vidare för att i framtiden eventuellt med hjälp av mer kunskap inom området kunna minska personers rädsla för brott till den grad att rädsla för att utsättas för brott inte längre styr livet, vilket enligt Sarnecki (2009) kan vara en konsekvens av att uppfatta rädsla för brott.