STINA- en evidensbaserad praktik?
Sedan 1990-talet och framåt har begrepp som evidens och evidensbaserad praktik fått storspridning inom den offentliga förvaltningen. Det har dock pågått en stark debatt mellan olikametodologiska skolor om hur denna evidens skapas på tillförlitligaste sett. En av dessa skolorutgörs av förespråkare av teoribaserade utvärderingar som till skillnad från klassiskaeffektutvärderingar ämnar förklara mer om hur och varför ett projekt leder till vissa effekter.Det har även pågått en debatt om hur utvärderingar av detta slag bör genomföras, dock finnsfå empiriska exempel där denna metod har prövats.Inom Göteborgs Stad har projektet STINA, med syftet att stärka det hivpreventiva arbetetbland personer som i sitt yrke möter personer med en missbruksproblematik, pågått mellan2012 och 2014. Tidigare studier av hiv-relaterade utbildningsinsatser har visat på positivaeffekter vad gäller kunskap, förmåga och attityd. Dock har dessa studier i mindre utsträckningbeaktat vad i dessa utbildningsinsatser som bidragit till dess effekter. Syftet med dennautvärdering är således att bidra till evidensen om hiv-relaterade utbildningsinsatser genom attstudera vilka mekanismer som lett fram till projektet STINAs resultat samt att bidra tillkunskapen om teoribaserade utvärderingar genom att pröva metoden på ett empiriskt fall.Genom enkäter och intervjuer undersöktes om STINA medverkat till en ökad kunskap blanddeltagarna, vilka mekanismer som främjat/hindrat lärandet samt om personalen förstod, villeoch kunde implementera ett stärkt hivpreventivt arbete på arbetsplatserna.STINA förefaller ha bidragit till en ökad kunskap och en ökad förmåga att förmedla dennakunskap till klienter. Ett personligt intresse, motivation, innehållsmässig relevans, möjlighetatt delta och påverka var förutsättningar för lärande hos individen. Strukturer i arbetsgruppen,om arbetsledaren legitimerade insatsen och skapade förutsättningar för lärande såsom tid förreflektion, var faktorer i omgivning som tycktes påverka lärandet. Projektet har bidragit till endel förändringar på arbetsplatserna såsom tillgängliggörande av information och kondomerför klienterna. Framförallt förefaller STINA ha bidragit till ett medvetandegörande samt entrygghet i att bemöta dessa frågor. I viss mån har de förstått, kunnat och velat implementeraett stärkt hivpreventivt arbete. Viljan att införliva ett sådant arbete i verksamheten tycks havarit en stark drivkraft till att det på en del platser skett fler förändringar och på andra färre.Om detta i förlängningen också har lett till några effekter hos STINAs slutliga målgrupp,klienter med missbruksproblematik, har dock inte denna studie haft till uppgift att besvara.