Resistent tuberkulos

Omkring en tredjedel av världens befolkning tros vara bärare av tuberkulosbakterier och under 2012 beräknas 1,3 miljoner människor ha mist livet i sviterna av sjukdomen. Det gör tuberkulos till den infektionssjukdom som, näst efter AIDS, orsakar flest dödsfall bland människor. Av de 8,6 miljoner människor som 2012 diagnosticerades med tuberkulos fanns 58% i Asien och 27% i Afrika. Mycobacterium spp. är ett genus med syrafasta, stavformade bakterier som ger upphov till kroniska, granulomatösa infektioner hos flera däggdjur och fåglar. De av mykobakterierna som kan orsaka tuberkulos grupperas ofta i Mycobacterium tuberculosis-komplexet, där Mycobacterium tuberculosis och Mycobacterium bovis har störst epidemiologisk signifikans. M. tuberculosis huvudvärd är människa och andra primater, men bakterien förekommer även hos hund, nötboskap och vissa fåglar. M. bovis huvudvärd är nötboskap, men den smittar även människa samt ett flertal andra däggdjur och har många vilda reservoarer. Tuberkulosens globala sjukdomsbörda är svår att kartlägga och den faktiska spridningen bland djur och människor är idag till stora delar okänd. Mykobakterier förvärvar läkemedelsresistens genom slumpmässiga punktmutationer. Felaktig läkemedelsanvändning tillsammans med bristfällig diagnostik och resistensbestämning selekterar fram muterade subpopulationer och orsakar klinisk resistensproblematik, särskilt i utvecklingsländer där tillgång till utbildad personal, laboratorieutrustning och läkemedel långt understiger det som krävs för effektiv kontroll av sjukdomen. Idag finns stammar av M. tuberculosis med multi-, utvidgad och total läkemedelsresistens. HIV-infektion och andra immunosupprimerande tillstånd ökar risken att utveckla den smittsamma aktiva fasen av en mykobakterieinfektion. I de områden där tuberkulosens utbredning är som störst finns också störst andel av världens HIV-positiva. Kontrollprogram för att begränsa spridning av tuberkulos hos djur innebär ofta förbud mot läkemedelsbehandling av infekterade djur och konstaterad smitta leder vanligen till isolering och slakt. Tuberkulos hos djur har så gott som helt utrotats i flera industrialiserade länder medan smittan lever kvar i många utvecklingsländer där smittkontrollen är bristfällig eller många gånger obefintlig. I områden där en stor del av befolkningen livnär sig på jordbruk utgör det dagliga arbetet med djur en stor smittorisk. I dessa länder innebär slakt av smittade djur att såväl tillgång på mat som inkomst och besparingar kan omintetgöras. Den slutsats som kan dras är således att tuberkulosens utbredning inom såväl animala som humana populationer gör att vi i framtiden kan tvingas ta ställning till läkemedelsbehandling av tuberkulossjuka djur. Det är rimligt att ifrågasätta om de test- och slaktprogram som utgör grunden för smittkontroll verkligen kan användas i utvecklingsländer eller om tuberkulosen skulle få fäste bland husdjur, utrotningshotade arter eller andra djurgrupper med särskilt skyddsvärde. All form av läkemedelsbehandling selekterar oundvikligen för resistens, men genom oaktsam läkemedelshantering ökar risken lavinartat. Den resistensproblematik som idag finns hos M. tuberculosis är skapad av mänsklig hand och risken finns att vi i framtiden kommer att se en liknande situation vid behandling av M. bovis och därmed en ökad risk för uppkomst och spridning av ännu en multiresistent mykobakterie med zoonotisk potential.

Senaste sökningar:

© 2024 Allauppsatser.se | Nyheter Sidkarta