Reproducerbarhet hos oralt glukostoleranstest för diagnostisering av insulinresistens hos häst
InsulinresistensOralt glukostoleranstestEkvint metabolt syndromFångReproducerbarhetInsulin resistanceEquine metabolic syndromeOral glucose tolerance testLaminitisRepeatability
Ekvint metabolt syndrom är ett relativt nytt begrepp där drabbade hästar kan karaktäriseras av ökad generell och regional fettansättning, rubbningar i glukos- och fettmetabolismen, insulinresistens samt ibland klinisk eller subklinisk fång. Just insulinresistens är av intresse då det i flera studier visats att fång kan framkallas ensamt av höga insulinnivåer. Möjligheterna att diagnosticera insulinresistens i fält ? och därmed kunna förebygga fång eller följa behandlingen av en redan drabbad häst ? har varit begränsade då fasteglukos och -insulin ej är tillförlitliga metoder och övriga tester kräver en mer avancerad utrustning. År 2013 presenterades en ny variant av oralt glukostoleranstest (OGT) där djurägaren ger hästen sockersirap i munnen varpå ett blodprov tas efter 60-90 minuter av en veterinär. Plasmainsulin och -glukos analyseras och hästen klassificeras därefter som insulinkänslig, intermediärt insulinresistent eller insulinresistent. OGT har validerats mot euglykemisk hyperinsulinemisk clamp (EHC, gold standard för att kvantifiera insulinresistens) och korrelerade väl. Veterinärer i Sverige har redan börjat använda testen i praktiken, med mycket positivt gensvar. Syftet med denna studie var att undersöka reproducerbarheten hos OGT hos kliniskt friska hästar.
I försöket ingick 15 stycken kliniskt friska hästar av raserna islandshäst, shetlandsponny och minishetlandsponny. Hästarna gavs glykossirap oralt (Dansukker, Nordic Sugar), doserat till 0,2 ml/kg kroppsvikt, efter tolv timmars fasta. Innan sockergivan togs ett nollprov för analys av plasmaglukos och -insulin. Glukos- och insulinresponsen följdes med blodprovtagning varje halvtimme under tre timmar via permanentkateter i jugularvenen. Samma försök upprepades efter åtta dagar, utan att utfodring, miljö eller träning ändrades, för att undersöka testets reproducerbarhet. De resultat som utvärderades var AUC och maxvärde för insulin- och glukoskoncentrationerna, samt insulinnivåerna vid 60 och 90 minuter. Skillnaden mellan OGT 1 och OGT 2 för de respektive variablerna undersöktes med variationskoefficient (CV%) och parat t-test.
Det orala glukostoleranstestet hade en god reproducerbarhet både avseende insulin- och glukosrespons när resultatet från de två testerna jämfördes. P-värdet varierade från 0,216 till 0,866 (? = 0,05) när OGT1 och OGT2 jämfördes i ett parat t-test. Det fanns inte heller någon signifikant skillnad mellan medelvärdena för plasmaglukos respektive plasmainsulin mellan OGT 1 och OGT 2 vid någon provtagningstidpunkt. Medelvärdet för CV% för de olika undersökta variablerna var 7-31%.
Studien visar att resultat av ett OGT är tillförlitligt så till vida att upprepade OGT verkar ge en snarlik bild av insulinkänslighet hos kliniskt friska hästar. Detta gör att OGT kan användas till exempel för att följa en insulinresistent individ som genomgår förändringar i utfodring och träning med mål att förbättra insulinkänsligheten. Vidare bör ytterligare studier med fler hästar och försök med kliniskt insulinresistenta hästar utföras för att fortsatt utvärdera och eventuellt justera gränsvärdena för insulin för att ge testet än större tillförlitlighet.