Reparativ rättvisa ur ett medlingsperspektiv
Syftet med denna uppsats är att belysa reparativ rättvisa och känslors roll utifrån ett medlingsperspektiv. Vidare att undersöka om det går att vidga det retributiva rättvisesystem som finns idag. Reparativ rättvisa är ett samlingsnamn som innefattar alternativa tillvägagångssätt som riktar in sig på att reparera den skada som sker vid ett övergrepp. Tillvägagångssätten ska också ha en preventiv verkan mot framtida övergrepp. Motsatsen är den retributiva (vedergällande) rättvisan som praktiseras idag, denna bestämmer skuld och förvaltar smärta mellan stat och förövaren i en tävling bestämd av systematiska regler. Reparativ rättvisa, med medling i spetsen, står för en strävan att inte bara se världen i svart och vitt, som den retrebutiva rättvisa så lätt gör. Här är ord som helande, försoning, kommunikation, ansvar, förlåtande och förståelse en del av tänkandet. Att stärka brottsoffrets roll är viktigt utan att för den del glömma gärningspersonen. Man försöker se människorna och inte handlingen, och beaktar den känslomässiga aspekten. Känslornas roll är central både för insikt och bearbetning. Uppsatsen vill åskådliggöra dessa begrepp och förhoppningsvis visa att dessa två rättvisesystem kan samarbeta. Metoden som används är av kvalitativ deskriptiv art med inslag av fenomenologi. De juridiska aspekterna av reparativ rättvisa tas upp endast i den omfattning som är nödvändig för en allmän förståelse. Samma gäller de psykologiska och neurologiska aspekterna. Således faller djupare aspekter av dessa områden utanför denna uppsats.