Plötsliga dödsfall under travlopp i Sverige 2000-2014
Organisationen Svensk Travsport driver ett omfattande arbete för att öka hästvälfärden i Sverige. Som en del av det stora välfärdsarbetet har även problematik kring hästar som dör under tävling lyfts fram. För att kunna förstå orsakerna till dödsfallen och förebygga dem, är det av största vikt att göra en uppföljning, kartläggning och analys av fallen.
Syftet med studien är att få en ökad förståelse för varför dessa plötsliga dödsfall inträffar, samt att undersöka om det är möjligt att förebygga dem. Studien har omfattat de 64 hästar som omkommit under travtävlingar åren 2000-2014 i Sverige.
Svensk Travsport har samlat in information om dödsfallen under en lång period, och har ett avtal med Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, om obduktion av varje enskilt fall. Hästar som dödsstörtat under en travdag i Sverige har obducerats och rapporterna har sedan funnits sparade på Svensk Travsport. Utöver obduktionrapporten har Svensk Travsports egna databas Sportsystemet använts för att hitta mer information om den förolyckade hästen och de rådande förhållandena under den specifika dagen.
Resultatet visar att det i medeltal omkommer 4,3 hästar i travsporten i Sverige årligen. Utslaget per 1 000 starter är siffran låg, med ett utfall på 0,05 år 2014.
Resultatet av denna studie visar att den oftast förekommande patologanatomiska diagnosen är akut cirkulationssvikt (22 av 64) eller akut lungblödning (13 av 64), åtta av 64 visar båda patologanatomiska diagnoserna. Spontant nämns ofta i folkmun att hästarna dör i ?brustna blodkärl? dvs. kärlrupturer, men det har endast varit fallet i åtta av 64 fall. Även en mycket liten andel av dödsorsakerna utgörs av skador efter olyckor, vilket tyder på att travsporten i Sverige bedrivs på ett säkert sätt.
Studien har inte kunnat visa samband mellan dödsstörtning och långa transportsträckor till tävlingar, skillnader i tävlingsförhållanden, årstider eller tävlingsbanor som inte speglat sportens normalläge.
När en häst dör vid travtävling finns anvisningar för hur veterinär och funktionärer ska agera. Utöver det behöver obducenten göra en tillräcklig undersökning av kroppen. Tyvärr förekommer brister i kommunikation och hantering av kropparna. Det finns därför ett behov av en standardiserad metod för hantering och undersökning av hästar som förolyckats under tävling. Detta för att information behöver samlas in från kroppen och tillsammans med bakteriologisk provtagning från varje enskilt fall sparas för vidare studier. Möjligheten att göra internationella jämförelser mellan förekomst och orsaker till dödsstörtning kan bidra till ytterligare värdefull kunskap om dessa lyckligtvis sällan förekommande händelser.