Människans preferens för natur
en analysmetod för landskapsarkitekter
Natur bidrar positivt till människans välbefinnande. Samtidigt minskar stadsmänniskans
närmaste natur som en följd av förtätning och urbanisering. Därför är det viktigt att
anpassa utformningen av de grönytor som bevaras efter människans behov. Vi anser att
det saknas en koppling mellan kunskap om människans preferenser och
landskapsarkitekters arbete. Syftet med arbetet var att tillgängliggöra kunskapen om vad i
naturen som människan har preferens för, samt att föreslå hur denna kunskap kan
tillämpas av landskapsarkitekter. Arbetets fokus låg på analysskedet eftersom analys
påverkar senare steg i gestaltningsprocessen. Vi formulerade frågan: Hur kan
landskapsarkitekter i gestaltningsprocessens analysskede använda kunskapen om vad i
naturen som människan har preferens för? I en litteraturstudie inom miljöpsykologi
identifierades naturtyper, fysiska element och strukturella egenskaper i naturen som
människan har preferens för. Resultaten från litteraturstudien visade att människan har
preferens för exempelvis savann och vattenmiljöer, blommor och träd samt utsikt, skydd
och sammanhållna ytor. Vi drog slutsatsen att människan föredrar varierande miljöer.
Resultaten från litteraturstudien ordnades i de fyra kategorierna: öppna ytor, slutna ytor,
vatten och brynzoner. Vi tog fram och utvärderade en analysmetod och visade på så sätt
hur landskapsarkitekter kan använda denna kunskap. Vår analysmetod utvecklades från
kategorierna och var det viktigaste resultatet. Analysmetoden utvärderades genom analys
och program för två stadsdelsparker i Uppsala. Analysmetoden fungerar för att få en
övergripande uppfattning om en park och kan ligga till grund för vidare
gestaltningsarbete om den kompletteras med andra analysmetoder.