Ljudlokalisering och taluppfattbarhet i binaurala inspelningar
Binaurala inspelningar används när man önskar kunna bibehålla en 3- dimensionell upplevelse vid uppspelning, antingen genom hörlurar eller via högtalare. Vid inspelning används två mikrofoner som placeras antingen i öronen på en person eller i öronen på ett konsthuvud (en förenklad modell av ett medelhuvud). Man vill oftast använda ett konsthuvud för att underlätta inspelningarna och öka repeterbarheten, nackdelen är att konsthuvudet är en förenkling/modell av ett medelhuvud och man riskerar därför att försämra riktningshörandet jämfört med om man gör inspelningen i sina egna öron. En möjlig tillämpning för den binaurala tekniken är i cockpitmiljöer där det är höga störnivåer (brus) och ofta förekommande att flera personer talar samtidigt. Tack vare den binaurala tekniken kan man då jämfört med en mikrofon få ett riktningshörande och det blir lättare att separera de olika rösterna. Detta kan skapas genom att virtuellt lägga på ett filter på inspelningar som motsvarar hur ett konsthuvud skulle ha filtrerat ljudet i en viss position genom huvudets och örats avskärmning av frekvenser. I detta arbete har studerats hur testpersoners förmåga att lokalisera ljud i binaurala inspelningar varierar mellan olika konsthuvuden och inspelningar i personers öron. Vidare har det undersökts hur denna förmåga att lokalisera ljud påverkar taluppfattbarheten i binaurala inspelningar med flera talare i olika positioner. Undersökningen delades upp i tre delar. I den första delen jämfördes två olika konsthuvuden genom att jämföra testpersoners ljudlokaliseringar från dessa. 6 av 8 testpersoner hade mindre fel vid ljudlokaliseringar från det ena konsthuvudet, Head Acoustics HMS I, jämfört med Head Acoustics HMS III. Testpersonerna hade flera fel med fram-bak och utav alla 120 ljud som de totalt lyssnade på av respektive huvud hade de 36 fram-bak fel med HMS I och 39 fel med HMS III, vilket blir 30-33 %. Med bak-fram fel menas om personerna lokaliserade ett ljud som bakifrån eller snett bakifrån om det var inspelat framifrån eller snett framifrån. På samma sätt blev det ett bak-fram fel om de bedömde ett ljud som var inspelat bakifrån eller snett bakifrån som framifrån eller snett framifrån. I den andra delen jämfördes lokaliseringsförmågan hos inspelningar i öronen på 6 personer mot samma två konsthuvuden (men original mikrofonerna ersattes med samma minimikrofoner som användes vid inspelningar på personer). Konsthuvudena var varken de bästa eller sämsta huvudena men skillnaderna var små. Här användes 20 testpersoner, 11 män och 9 kvinnor, och vissa personer var bra på att lokalisera ljud. Samma testpersoner deltog i det tredje testet om taluppfattbarhet och där var skillnaden stor mellan testpersoner och det blev skillnad i taluppfattbarhet mellan en person med bra ljudlokalisering och en med dålig ljudlokalisering när de störande ljuden var i annan position än talaren. Detta kan tyda på att en bra ljudlokalisering på binaurala inspelningar kan ge bättre taluppfattbarhet när röster är separerade i rummet genom virtuell eller verklig binaural teknik. Slutsatsen är att det är stora skillnader mellan personers ljudlokaliseringsförmåga. Det blir lättare att uppfatta tal om en talare och störande tal ligger på olika ställen i ett rum. Tre olika saker hjälper lyssnaren ? separation åt vänster/höger, nivåskillnader om rösterna ligger fram och bak genom huvudets avskärmning och att man kan lokalisera om talen är fram eller bak. I fallet att en talare är placerad snett fram och störande tal ligger snett bak ger ljudlokaliseringsförmågan störst nytta och resultatet från detta arbete är att det är troligt att taluppfattbarheten blir bättre i denna situation för personer med bra ljudlokalisering.