Lagen om strandskydd
tillämpning på kommunal nivå
Sedan 1965 har vi i Sverige haft strandskyddsbestämmelser i naturvårdslagen. Den innebär att vi inte har rätt att bebygga eller anlägga anordningar närmare än 100 meter från strandlinjen. Samma gäller från strandlinjen och 100 meter ut i vattnet, om inte strandskyddsdispens ges. Syftet med denna lag är att allmänheten ska kunna bada och idka friluftsliv samt att bevara djur- och växtlivet. Lagen säger att det måste finnas särskilda skäl för att få dispens och inget utrymme lämnas för en differentierad tillämpning. Trots detta ter sig tillämpningen olika i de båda kommunerna. Orsaker till detta kan vara många allt från kommunernas syn på lagen och politiska skillnader, kommunernas resurser att grundligt undersöka varje enskilt fall till invånarnas medvetenhet om lagen såväl för egen del som för allmänhetens väl. Vårt syfte med denna uppsatts är att klargöra dessa skillnader med hjälp av en analys, där vi använt oss av Hardins teori om allmänningarnas tragedi. Detta har resulterat i olika slutsatser om att de beslut som tagit på nationell nivå i Sveriges riksdag gällande lagen om strandskydd inte till fullo följs på kommunal nivå. I Kalix är det 17% som fått avslag om strandskyddsdispens, medan Gällivare inte gett någon som ansökt om strandskyddsdispens avslag. De båda kommunerna skiljer sig i sitt geografiska utseende, där Kalix har en havskust som Gällivare saknar. De båda kommunerna har älvkust och insjöar. Kalix och Gällivare är två kommuner som båda blivit delegerade av länsstyrelsen att ge strandskyddsdispens om särskilda skäl finns. Kommuner har fått kritik av naturvårdslagsutredningens översyn och stadskontorets undersökning av delegeringseffekter 1992 för att inte sköta dispensgivandet enligt lagen utan för att främja andra intressen för kommunen. Alla är vi lika inför lagen men de båda kommunerna tillämpar lagen olika.