Konservativa interventioner vid lateral epikondylalgi
Systematisk litteraturstudie
Lateral epikondylalgi är ett av de vanligaste besvären i det muskuloskeletala systemet med en prevalens på 1?3 % och en incidens på 0,4 % per år av den generella populationen. Trots att man har känt till lateral epikondylalgi i över 100 år råder det fortfarande oklarhet över patofysiologin och etologin. I litteraturen finns ett 40-tal interventioner beskrivna vid lateral epikondylalgi. Syftet med studien var att sammanställa evidensen för konservativa interventioner vid lateral epikondylalgi. En litteratursökning gjordes i databaserna AMED, CINAHL, PubMed och Scopus under oktober 2011, vilket resulterade i 34 inkluderade RCT-studier. Artiklarna kvalitetsgranskades enligt PEDro scale och omsattes till ett bevisvärde, varefter artiklarnas bevisvärde sammanställdes till en evidensstyrka enligt SBU. Vid akut smärta vid lateral epikondylalgi konkluderades ett begränsat underlag för att självskattad hälsa inte ökar vid användning av ortos. Vid subakut smärta konstaterades ett måttligt starkt underlag för att smärtan minskar vid användning av armbågsmobilisering, samt ett begränsat underlag för att smärtan minskar vid användning av cervikal manipulering eller ortos. Vid långvarig smärta konstaterades ett begränsat underlag för att smärta minskar vid användningen av laserterapi. Oberoende av smärtstadium konkluderades ett måttligt starkt underlag för positiv effekt av armbågsmobilisering och ett begränsat underlag för positiv effekt av laserterapi, fysisk träning och cervikal manipulering, samt ett begränsat underlag för ingen effekt av ortos och TENS. Studierna innehåller kombinerade interventioner, vilket sammantaget ger en otillräcklig evidensbild. Starkast klinisk evidens framkom dock för armbågsmobilisering, som fick ett måttligt starkt underlag för att smärta minskar.