Konflikten om Kosovo
en analys av Kosovoalbanernas argument till en egen stat
Kosovokonflikten är högst aktuell då Kosovo förklarade sig själva självständigt i början av år 2008, samtidigt som Serbien med alla medel försöker hejda den pågående utbrytningen. Området Kosovo har sedan 1300- talet varit ett område som har plågats av just suveränitetskonflikter mellan Serbien och det Osmanska riket, fram tills på 1900-talet då Kosovo införlivades med den Jugoslaviska federationen. När Balkankriget utbröt sökte Kosovo att förklara sig självständigt vilket Serbien hejdade genom bland annat brott mot mänskligheten. Arbetets syfte är att undersöka om Kosovo uppfyller de teoretiska och empiriska riktlinjerna för att nå ett statserkännande och därmed nå suveränitet. Uppsatsen utförs genom en mindre fallstudie, eftersom uppsatsen fokuserar på ett fåtal aktörer och enbart ett fall, det vill säga Kosovokonflikten. Studien visar att det finns övergripande riktlinjer för vad som krävs av en stat för att den ska nå suveränitet och sedermera överleva, enligt teorin är dessa att: staten har en idé som stämmer bra överrens med dess nationalitet, att det finns effektiva institutioner och att staten behöver en fysisk bas, där statens population är bosatt och där staten kan utnyttja sig av sina institutioner. De empiriska riktlinjerna som framkommer är: att staten i fråga har en permanent population, att staten har ett definierat territorium, att staten har en regering som utövar kontroll över territoriet, och att staten har kapacitet att ingå i relationer med andra stater. Dessa riktlinjer definierar inte exakt vad som krävs av den aspirerande staten. Vid jämförande av Kosovo med andra små suveräna stater så uppfyller Kosovo två av de fyra kriterierna, populationsmängd och statens fysiska bas. De resterande två riktlinjerna, statens förmåga att ingå internationella relationer och för regeringen att kunna kontrollera det egna territoriet, är svåra att analysera, då flertalet mindre suveräna stater får assistans av andra angränsande stater med just dessa två punkter. Studien visar även att om en aspirerande stat har alla de fyra kriterierna uppfyllda blir den inte en suverän stat automastiskt, den behöver först bli erkänd av andra suveräna stater. Den aspirerande staten måste därför söka erkännande hos andra suveräna stater för att få bekräftelse om sin egen suveränitet. Studien visar även att Kosovos argument till en egen suverän stat baserade sig på flertalet argument: 1, det kosovoalbanska folkets historia, 2, kosovoalbanernas majoritet, 3, den erövring som Serbien åstadkom över Kosovo var inte lagenlig och 4, att Kosovo fungerade som en autonom stat under den Jugoslaviska federationen med samma rättigheter och skyldigheter som Serbien. Serbiens motargument till Kosovos utbrytande med hänvisning till FN-stadgan finns det invändningar emot, då Serbien inte har uppfyllt de kriterier som krävs för att få åtnjuta de rättigheter FN-stadgan innebär.