Kommunikationens betydelse inom äldreomsorgen
mellan
personal och brukare - med och utan demenssjukdom
Syftet med studien var att analysera omsorgspraxis på tre särskilda äldreboenden för en integrerad grupp brukare utifrån ett kommunikationsperspektiv. Kommunikationen analyserades ur följande tre aspekter: mellan personal och brukare med en demenssjukdom, mellan personal och brukare utan demenssjukdom och mellan brukare utan demenssjukdom och brukare som led av demens. Studien utgick ifrån personalens perspektiv och beskrev hur de upplevde kommunikationen mellan dessa grupper på äldreboendena.Materialet omfattade fyra undersköterskor, ett vårdbiträde och en arbetsterapeut som var en kunskapsresurs och samordningsansvarig inom demensfrågor för alla äldreboenden. Metoden som användes var personliga intervjuer med personalen och arbetsterapeuten. Resultatet visade att kommunikation mellan personal och demenssjuka krävde ett speciellt bemötande som var tidskrävande. I resultatet framkom även att personalen upplevde sig inte ha tillräckligt med tid för kommunikation med brukare utan demens. Vidare framkom i resultatet att någon speciell kommunikation mellan brukarna inte fanns enligt personalen. Kommunikationen mellan brukarna bestod oftast i att brukaren utan demens hade olika sätt att reagera och bemöta brukaren med demens som att visa omsorg om personen, irritera sig över dem eller att känna oro.