KOMMUNIKATION OCH SAMSPEL I RÖRELSE
Sherbornemetodik med en ung man på tidig utvecklingsnivå och med autism
AutismBody awarenessInteractionMovement interventionPre-intentional communicationSelf-destructive behaviourSherborne Developmental MovementAutismKommunikationRörelseSamspelSherborneSjälvskadande beteendeTidig utvecklingsnivå
SYFTESyftet med denna uppsats är att analysera hur kommunikations- och samspelsförmåga uttrycks över tid när en ung man på tidig utvecklingsnivå och med autism deltar i en dyad i sherbornebehandling. Frågeställningar:Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga över tid i behandlingssituationen? Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga i hemmet respektive skolan under samma tidsperiod? METODDenna pre-experimentella fallstudie rör en 18-årig man som under drygt ett år kom till habiliteringen för att delta i arton sherbornebehandlingar med en sjukgymnast med mångårig erfarenhet av sherbornemetodik. Sherborne är en rörelsemetodik där rörelser används för att utveckla rums- och kroppsmedvetenhet och skapa relationer till andra. Samtliga arton behandlingar videofilmades och data insamlades via observation. En detaljerad nedteckning av händelseförloppet i en videoinspelning i början av behandlingsperioden och en i slutet gjordes. Under arbetet med att analysera kommunikation och samspel i videoinspelningarna uppkom behovet av att komplettera Sherbornes samspelsskala med ett bedömningsmaterial för att kunna analysera kommunikation och samspel i detalj med personer på tidig nivå, ?Brandquists & Althoffs Samspelsskala: Analys av samspel med personer på tidig utvecklingsnivå - Sherborne?, bilaga 7. För att öka tillförlitligheten i resultatet inhämtades dels kommentarer från deltagande sjukgymnast och mannens förälder under det att de såg de båda videofilmerna, dels gjordes en översiktlig analys av tio övriga videoinspelningar från sherborneperioden. Förälder och lärare intervjuades före och efter behandlingsperioden om den unge mannens kommunikation och samspelsförmåga i hemmet och på skolan.RESULTATResultat visar på en positiv effekt på den unge mannens förmåga till kommunikation och samspel. Under sherborneperioden framkommer gradvis en förändring av hur mannen riktade sin uppmärksamhet: från att blicken var ?tom? eller att blicken svepte över rummet till att han allteftersom kroppsligen riktade sig mot sjukgymnasten och sökte blickkontakt. Sjukgymnasten anpassade sitt förhållningssätt för att få till stånd ett så bra samspel som möjligt. Från att hon i början var mer inlyssnande och använde beröring för att bekräfta hans reaktioner, till användandet av ett ökat verbalt inslag mot slutet. I slutet av perioden började den unge mannen ta egna initiativ till samspel genom att rikta sin hand mot sjukgymnasten. Även i hem och skola ökade hans intresse för omgivningen. Han tog initiativ till kommunikation (ett ökat antal handlingssekvenser) och var på gång att utveckla delad uppmärksamhet. Han började säga ifrån mer genom att använda sin röst. Det självskadande beteendet minskade både under sherbornebehandlingen och i hemmet. I övrigt märkte både förälder och sjukgymnast en ökad balans och stabilitet i hans kropp och en förbättrad rörelseförmåga i hans svaga högersida. SLUTSATSERFallstudien tyder på att sherbornemetodik kan ha bidragit till en positiv effekt på såväl kommunikation och samspelsförmåga som rörelseförmåga hos denne unge man på tidig utvecklingsnivå och med autism.