?Jag var lycklig på Marklunda?. Om ett dispensärbarnhem som institution, uppväxtmiljö och plats för minnen
I slutet av 1800-talet startade många västeuropeiska länder vad som kallats ?kampen mot tuberkulos?. Sjukdomen skulle stoppas genom en utbyggd vård och förebyggande insatser. Barnhemmet jag har undersökt startades 1930, och syftet var att undvika smittspridning genom att ta emot barn till tuberkulossjuka. På 1950-talet breddades intagningen i takt med att tuberkulosen minskade. Trots detta kvarstod institutionens ursprungliga behandlingsideologi - att fämja hälsa genom näringsriktig kost och utomhusaktiviteter, och att vara ett hemlikt barnhem. Uppsatsen bygger till stor del på muntliga källor, vilket på många sätt har påverkat resultatet. Under intervjuerna fick jag höra om bestraffningar och andra kännetecken för totala institutioner, men också hur barnen bemötte dessa kontrollerande drag. Att se barnhemmet endast som ett uttryck för social kontroll blev omöjligt när jag lyssnade till minnen av gemenskap, trygghet och starka traditioner. Mötet med före detta barn och anställda på Marklunda barnhem tvingade också fram ett experiment med det akademiska skrivandet; den här uppsatsen är skriven som ett brev.