En beskrivning av hur vårdbiträden inom särskilt boende resonerar kring äldre personer och aktivitet utifrån ett rehabiliteringsperspektiv
Syftet med studien var att få ökad förståelse för hur vårdpersonalen inom särskilt boende resonerar kring äldres aktiviteter utifrån ett rehabiliteringsperspektiv. För att studera detta utfördes tio fokusgrupper, där totalt trettioåtta personer deltog, fördelade på fem olika geografiska områden i landet. Intervjumaterialet analyserades utifrån en komparativ analysmetod. Resultatet visade på komplexiteten beträffande vad som hindrar eller främjar äldre personers aktivitetsutförande och rehabilitering, vilket formade fyra kategorier: ?äldres deltagande i aktivitet?, ?vikten av goda kontakter och samarbete?, ?organisatoriska strukturer och dess betydelse? samt ?individen och kollektivet?. Resultatet bidrar med förståelse om ett motsatsförhållande mellan att arbeta individinriktat och den praktiska handlingen som präglades av ett kollektivt tänkande när det gällde att motivera de äldre personerna till aktivitet. Resurser som var betydelsefulla var att ha tid, ha kompetens och att det fanns erfaren personal. Studien ger indikationer för att arbetsterapeuter bör arbeta utifrån ett klientcentrerat förhållningssätt gentemot de äldre. Den visar även på betydelsen av ett bra samarbete mellan arbetsterapeuter och vårdpersonal, fortlöpande handledning, tydliga mål för de äldre samt kontinuerlig uppföljning/utvärdering för att kunna främja deras aktivitetsförmåga.