Döden är aldrig väntad
en intervjustudie kring synen på döden bland några personer i Hudiksvalls kommun
DödenBegravningövergångsritEtikUpplevelseExistentiella frågorMeningen med livetBegravningsritMemento moriSorg
I mina intervjuer visade det sig att samtliga personer utom två inte var rädda för döden. Arlebrink skriver om psykologiska försvarsmekanismer och förnekande. Att döden inte kommer att drabba just mig, är ett exempel på en sådan mekanism.Det är tydligt att vi ser olika på döden beroende på vilken generation vi tillhör men också beroende på vilken erfarenhet vi har av att vara nära döden. Den yngsta intervjupersonen säger att ju yngre vi är desto odödligare tror vi att vi är. Hon tror också att oron blir större när man fått barn, en tankegång som Arlebrink skriver om. Det är också något som tre småbarnsföräldrar i undersökningen oroar sig för. De hoppas att de ska leva länge nog att få se dem växa upp. Den äldsta intervjupersonen upplever att ett slags naturlig förberedelseprocess startar när man blir äldre, men tycker att det kan vara svårt att leva ?fullt ut? pga den åldersdiskriminering som finns i samhället.Samtliga av de intervjuade har en tro eller en livsåskådning som är väl förankrad. Kanske är det en av anledningarna till att de inte är rädda för döden. En av intervjupersonerna utgör ett undantag eftersom hon, trots sin tro på något fint efter döden, ändå är väldigt rädd men det beror nog främst på hennes oro för barnen.De intervjuade har i stora drag en traditionell bild av sin begravning. Danbolt skriver om hur ett grundmönster med utslussning från hemmet, begravning och minnessamling ?går igen?. Samtliga tycker således att begravningsriten och övriga riter är betydelsefulla. Två intervjupersoner utgör här ett undantag och tycker att begravningsriterna är överflödiga. Begravningen skall vara något ljust, vilket Jarlert skriver om. Han anser att det är en stor svårighet för kyrkan att många människor i vår tid vill lätta upp det som i sig självt inte är lätt och inte alls påminnas om döden. Detta gör också själva livet till något skenbart.Samtliga av de intervjuade, utom en, tycker att vi pratar för lite om döden. En av intervjupersonerna säger att de flesta skulle behöva inse att livet är ändligt och leva ett bättre liv. Olika tider har haft olika inställning till döden. Fram till 1700-talet uppfattades den som något vardagligt och enkelt, men nu förnekar vi alltmer döden. Samtalet om döden skulle kanske avdramatisera detta?