Dialektbruk och dialektattityd
Hur lärare förhåller sig till dialekter i klassrummet
Dialekter jämnas allt mer ut och utpräglade dialekter är sällsynta i dagens samhälle. I denna utjämning har skolan spelat en stor roll då det under 1800-talet förespråkades en utrotningspedagogik på grund av språkliga fördomar. Trots att det idag finns en större medvetenhet om dialektens betydelse för den enskilda individen är skolans språknorm ännu rikssvenska. Denna studie har för avsikt att undersöka hur lärare hanterar motsättningen mellan skolans språknorm och elevers identitetsutveckling i sin yrkesroll. Deras egna dialektbruk och dialektattityder studerades för att få en uppfattning om hur de förhåller sig till dialekter i klassrummet.För att undersöka hur verksamma lärare i de lägre årskurserna på Gotland förhåller sig till dialekter genomfördes en enkätundersökning och en intervjuundersökning. Resultatet visar att trots en positiv attityd till den egna dialekten och dialekter generellt väljer respondenterna i sin yrkesroll bort den egna dialekten. Respondenterna har generellt en positiv inställning till elevers dialekter i klassrummet, men eftersom dialekten dels anses ha en negativ inverkan på skriftspråket och dels inte anses höra hemma i skriftspråket prioriteras dialekten bort. Elevers dialektala drag i skriftspråket korrigeras istället för att eleverna ges de förutsättningar som krävs för att kunna anpassa språkform till mottagare, oavsett om det är i tal eller skrift. Slutsatserna är att elevers identitetsutveckling tenderar att prioriteras bort samt att det finns en risk att elever väljer bort den egna dialekten för att undvika den förödmjukelse som en språkkorrigering innebär. Utifrån studiens slutsatser kan skolan fortfarande anses bidra till dialektutjämningen.