Diagnostisering som ett redskap
en undersökning av lärares och föräldrars reflektioner kring nyttan av en diagnos
Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare och föräldrar ser på nyttan av elevens diagnos utifrån dess intentioner. Studien syftar alltså till att se hur lärare och föräldrar anser att arbetet har fungerat för eleven efter diagnostiseringen. Som metod har jag valt öppna intervjuer, sex intervjuer med lärare och sex intervjuer med föräldrar. Intervjuerna har genomförts som samtal snarare än regelrätta intervjuer. Resultatet visar att av de intervjuade lärarna anser fyra av sex att elevens diagnos kan utgöra ett redskap i det fortsatta arbetet kring eleven, speciellt genom att den ökar förståelsen för elevens svårigheter. Två lärare anser däremot att diagnosen inte utgör någon större skillnad, eller t.o.m. ingen alls, i det fortsatta arbetet. Föräldrarna är däremot eniga om att diagnosen kan vara till nytta i flera sammanhang. De anser att den bidrar till att de får en ökad förståelse för barnet, att den kan utgöra ett redskap för att få skolan att ta dem och barnet på större allvar, samt att den kan bidra till att barnet får mer stöd i skolan. Utifrån detta resultat för jag sedan en diskussion, dels utifrån det som anses vara diagnosens intentioner och dels kring vad tidigare forskning säger om de synpunkter och reflektioner som framkommit i studien.