Diagnos - hjälpmedel eller hinder?
Skollagen (1985:1100), påtalar att alla barn ska ha lika tillgång till utbildning oavsett förutsättningar. Skolan har ett stort ansvar att tillgodose alla individers behov, vilket bland annat skapar diskussioner angående diagnosens betydelse och användande. Tack vare att styrdokumenten ger dessa intentioner samt att mängden av diagnostisering ökar uppstod ett intresse att granska den pedagogiska verksamheten och hur den påverkas av diagnosens betydelse. Syftet med denna uppsats är att skildra debatten om specialpedagogik och diagnosens betydelse i den pedagogiska verksamheten. Fokus ligger på att belysa diagnosens betydelse utifrån olika perspektiv på specialpedagogik och undersöka om dessa synpunkter speglas i skolans verksamhet. Frågan som uppsatsen berör handlar om diagnosen som hjälpmedel eller hinder för några intervjupersoners yrkesroll. I uppsatsen behandlas den debatt som uppkommit mellan forskare inom det specialpedagogiska området, med olika synsätt värderar de diagnosens betydelse olika. Uppsatsen åskådliggör även hur dilemmat i den pedagogiska verksamheten ter sig, detta då Lpo 94/Lpfö 98 förordnar ett kritiskt/relationellt perspektiv medan skolan tvingas betrakta diagnosen ur ett kompensatoriskt/kategoriskt perspektiv. Skolan tvingas använda och utnyttja diagnosen som ett sätt för att hävda sina behov, vilket strider mot det kritiska synsättet. Intervjustudien visar att diagnosen fyller främst en ekonomisk och strukturell funktion i undervisningen. Dock framgår även risker med diagnostisering, såsom stigmatisering och kategorisering.