Den inappetenta katten
Detta arbete är en litteraturstudie som syftar till att öka förståelsen kring inappetenta katter. För att kunna optimera kattens nutrition krävs kunskap kring kattens energi- och näringsbehov samt om katters generella födopreferenser. För att belysa vikten av att katten får i sig näringsämnen i tillräcklig mängd tar arbetet upp hur svält påverkar katten, dels den friska katten som av någon anledning inte äter och dels katten som även lider av någon underliggande skada eller sjukdom. Nutritionen spelar även en viktig roll för kattens sammantagna prognos. Då anledningarna till inappetens hos katter kan vara många nämns här endast några av de vanligare orsakerna översiktligt.För att de nutritionella åtgärderna som sätts in ska ge så bra resultat som möjligt är det viktigt att det finns kunskap kring målen med åtgärderna, att en nutritionell plan läggs upp och att katten noggrant undersöks för att rätt åtgärder ska sättas in.Näring kan tillföras enteralt (via mag-tarmkanalen) eller parenteralt (utanför mag-tarmkanalen). Enteral nutrition är att föredra framför parenteral nutrition i de flesta fall.Förändringar i utfodringen, fodertypen eller klinikmiljön kan ibland vara tillräckliga för att den inappetenta katten ska börja äta igen, men ofta krävs mer invasiva åtgärder så som sondmatning eller parenteral nutrition för att tillgodose kattens näringsbehov. Ofta används tvångsmatning eller aptitstimulerande läkemedel för att få katten att äta, men dessa åtgärder är sällan tillräckligt effektiva för att möta kattens näringsbehov.De vanligaste sondtyperna är nasoesofagealsond, esofagostomisond, gastrostomisond och jejunostomisond, vilka presenteras i arbetet. Även fördelar och nackdelar med de olika nutritionella åtgärderna och komplikationer som kan uppstå beskrivs.