Bestämning av vidhäftningen mellan sten och bitumen i närvaro av vatten enligt rullflaskemetoden
Arbetets huvudsakliga syfte har varit att jämföra ett antal olika bergarters förmåga att binda till sig bitumen. I dag levereras stora mängder makadam till tillverkning av asfalt. Ett av de krav som ställs på materialet är just vidhäftningsförmågan vilken har stor betydelse för beläggningens funktion. Eftersom detta är en så pass viktig fråga, om en viss sten lämpar sig till asfaltstillverkning har vi valt att titta närmare på en metod som tillåter att testas på en ren sten. Detta möjliggör att man inte behöver tillverka en asfaltsmassa först. Denna teknik gör det möjligt att redan i prospekteringsarbetet vid nyöppnandet av en täkt, kunna se om stenen kvalificerar sig för tillverkning av asfalt, eller om man blir tvungen att tillsätta vidhäftningsmedel. Detta kan då komma att resultera i högre kostnader och miljöproblem. Den metod som idag tillåter detta är rullflaskemetoden (Fas metod 455-01) och den innebär i korthet att ensartade stenmaterial blandas med bitumen. De bitumenklädda stenarna lagras över natten vid rumstemperatur och placeras sedan i speciella glasflaskor fyllda med vatten. Flaskorna med prov rullas vid rumstemperatur, normalt 24 timmar. Efter bestämda tidsperioder utvärderas täckningsgraden visuellt. Ett underliggande syfte i arbetet har varit att granska rullflaskemetoden för att lyfta fram för- och nackdelar med den typen av metod. Efter avslutade tester kunde vi konstatera vilken bergart som lämpade sig bäst för asfaltstillverkning då det gäller vidhäftningen, man kunde här se att Diabasen gav det bästa värdet medan Skärlunda Graniten visade sig besitta de sämsta egenskaperna. De slutsatser man kan dra av dessa tester är att en stor andel av Kvarts samt en hög andel av släta ytor inte är positivt för att erhålla ett bra vidhäftningsvärde. Något som visade sig vara av intresse är att bra kulkvarnsvärde och ett bra vidhäftningstal inte alltid går hand i hand.