Att undervisa en nation
Historieundervisning i Kenya och Tanzania
UndervisningHistoriaNationalismÖstafrikaAfrikaKenyaTanzaniaDidaktikHistoriemedvetandeHistoriebrukIdentitet
Islamologen Jan Hjärpe har en gång skrivit att ingen historieskrivning är oskyldig. Vilket även stämmer överens med den historia som presenteras i skolans undervisning. Historien är en del av såväl individens som nationens minne, därför måste den konstant reproduceras. Historikern Ulf Zander har påpekat att för att ens identitet skall övergå till en identifikation måste den aktiveras och ges en innebörd. Alltså måste en nationell, eller annan, identitet sättas i förhållande till någon eller något annat för att göras legitim och användbar. Detta görs genom att individens historiemedvetande påverkas och omformuleras genom den historiekultur som han eller hon möts av i skolan. När detta medvetande aktiveras används olika former av historiebruk. I skolsammanhang är det framför allt ett ideologiskt, politisk-pedagogiskt samt ett icke-bruk, som de har definierats av Klas-Göran Karlsson, som är mest framträdande.Kenya och Tanzania är två unga nationalstater dör identitetsskapandet fortfarande pågår. Länderna ligger bredvid varandra mellan Indiska oceanen och Victoriasjön på Afrikas östra halva. De har en liknande demografisk sammansättning och blev självständiga vid ungefär samma tid. De har båda fungerat som enpartistater in på 1990-talet och har ansett sig följa en socialistisk ideologi. De har dock bemött identitetskapandet på två radikalt olika vis i förhållande till skolans historieundervisning. I Secondery School, vilket motsvarar det svenska gymnasiet, läser eleverna i båda länderna historia i samtliga fyra forms eller årskurser. Medan de kenyanska läromedelsförfattarna och styrdokumenten har valt att lyfta fram landets första president Jomo Kenyatta som en landsfader har inte Tanzanias dito, Nyerere fått samma plats i sitt lands läromedel.Medan de kenyanska läromedlen och styrdokumenten har valt att lyfta fram den nationella identiteten och patriotismen som ett uttalat mål har man valt en mer panafrikansk väg i Tanzania. Likaledes lyfter de kenyanska böckerna fram tre stycken inhemska national filosofier (African socialism, Harambee samt Nyayoism) vilar sig den tanzaniska framställningen på en mer internationell socialism och en historiematerialistisk framställning.I både länderna väljer man dock att till stor del bortse från den etniska mångfald som länderna består av i det narrativ som presenteras.I båda länderna är styrdokumenten i form av läroplaner tämligen exakta och utförliga. Även om de inte anvisar vilket stoff som skall användas definierar de innehållet genom att kontrollera kapitelindelningen hos de läromedel som får användas.