Att tala om de offentliga rummen
om begrepp och metaforer i planeringen
Att språket bidrar till att forma vår omvärld är en utgångspunkt inom diskursanalysen. Utifrån det synsättet kan slutsatsen dras: att hur vi talar om det offentliga rummet formar också dess fysiska gestaltning. Målet för denna uppsats har varit att studera de termer och begrepp som beskriver och konstruerar det offentliga rummet. Vilka är de termer och begrepp som används för att beskriva det offentliga rummet? Hur påverkar de planeringen och utformningen? Dessa frågor har undersökts i syfte att problematisera kring begreppsanvändningen i den nutida svenska stadsplaneringen. Fokus har riktats mot användningen av metaforer, såsom mötesplats och stadens vardagsrum, för att beskriva det offentliga rummet. För att kartlägga begreppsanvändningen har en aktuell
översiktsplan studerats och analyserats. Som underlag till den genomförda analysen ligger en litteraturstudie som redovisar ett kritiskt resonemang som förts kring
begreppen mötesplats och stadens vardagsrum samt kring den svenska planeringsdiskursen i stort. Både mötesplatsen och stadens vardagsrum är begrepp som kan kopplas till en strävan efter att skapa trivsel och gemenskap i de offentliga rummen.
Problemet med denna strävan är att utrymme inte lämnas åt de grundläggande olikheter som finns i ett modernt demokratiskt samhälle. Liknade invändningar finns mot en
idealisering av den traditionella staden och dess offentliga rum. I det studerade plandokumentet finns det dels en begreppsanvändning som kan kopplas till teman som
problematiseras i litteraturstudien, dels det som tyder på en medvetenhet om delar av problematiken. Slutligen konstateras det att diskussionen kring de begrepp som formar
det offentliga rummen är viktig att föra inom landskapsarkitekturen och planeringen.