Att minröja eller inte minröja ...
en potentiell svaghet i USA
Minan är en av de mest kostnadseffektiva formerna av marin krigföring. Minor är små,billiga i anskaffning, kräver en liten grad av underhåll och kan läggas ut från i stort settvilken plattform som helst. Minor kan användas både i strategiskt, operativt och taktisktsyfte, i avsikt att begränsa en motståndare tillgång till specifika områden. Minor kan ocksåanvändas som försvar av specifika högvärdiga objekt, för att förändra militärgeografin ochförsvara hamnar, basområden m.m. Att möta och neutralisera minor kräver insats ochansträngning som ej står i proportion till motståndarens insats. Minans globala spridninginnebär att den representerar ett hot som inte skall underskattas, då man planerar ochgenomför operationer mot geografiska områden, vilka medger bruk av minan somvapensystem. Kampen om sjöförbindelser har varit, och är fortfarande, en central uppgift förmarina stridskrafter. Sedan minan introducerades i sjökriget har den skapat möjlighet attförneka en motståndare tillträde till havsområden. Som ett led i den eviga kampen mellanmedel och motmedel har minröjande enheter utvecklats för att säkerställa förmågan attetablera kontroll till sjöss (KTS). Denna uppsats fokuserar på U. S. Navy förmåga att hanterahotet från minor. Uppsatsen har en modern historisk ansats som grund, för att se om minorhar varit ett dimensionerande hot för U.S. Navy i kustnära farvatten, under perioden 1945 till2003. Uppsatsens avslutande diskussion ger perspektiv på de marina utmaningar som såvälen stormakt, som små kuststater har att hantera i framtiden. Kommer dessa två aktörer attnärma sig varandra, eller kommer de även fortsättningsvis att utvecklas i två riktningar.