Den här uppsatsen är ett försök att ringa in och samla ihop tankar kring vad det är att vara närvarande på scen samt hur man kan lära ut det. Arbetet innehåller citat och referat från intervjuer med sju personer: En skådespelare, en Koreograf, en jazzsaxofonist och improvisatör, två sångerskor och sångpedagoger, en sångerska och låtskrivare samt en klassisk altviolininst. Här finns också citat och referat ur relevant litteratur. Arbetet ska ses som en ingång till ämnet snarare än en djupdykning..

I den här uppsatsen sammanfattar jag de lärdomar jag fick av att skapa och framställa ett verk för fyra sångare och två dansare. Verket, Siempre  perdue, ingick i mitt konstnärliga projekt under mitt sista år på programmet för musiklärare med profil rytmik. Jag hade förkunskaper inom komposition, rytmik och viss Koreografi, men att sammanställa dessa och ge dom lika värde i ett verk var för mig helt nytt. Den här uppsatsen har för mig blivit ett sätt att reflektera kring det jag gått igenom och att ringa in det man måste tänka på om man ska skapa och framföra ett liknande verk. Lärdomarna handlar både om själva kompositionen och repetitionerna  och föreställningarna.

Känslan och trovärdigheten en animerad karaktär i film eller spel förmedlar är viktig för ett bra resultat. Denna känsla och trovärdighet är dock något som är svårt att nå fram till. Med hjälp av teorier från en Koreograf och dansteoretiker vid namn Rudolf Laban undersöker detta arbete om det går att lättare hitta fram till en bra karaktär. Åtta gångcykler har skapats utifrån Labans åtta rörelsekaraktäristika,  alla gestaltade med samma figur. Dessa gångcykler har sedan använts för att besvara frågeställningen om det med en neutral figur går att visa på karaktär, endast genom rörelser.

Inom landskapsarkitekturen används digitala verktyg frekvent och den mänskliga kroppen används allt mindre i arbetet. När vi rör oss mindre ute på platser som ska projekteras riskeras den fysiska kontakten och förståelsen för utemiljöer att gå förlorad. Den här uppsatsen undersöker exempel på hur dans kan bidra med förståelse och kunskap om de utemiljöer en trädgårdsingenjör arbetar med. Genom 1) en fallstudie av Anna Asplinds dansperformance 'Dancewalks', 2) en litteraturstudie av paret Halprins (Koreograf Anna Halprin och landskapsarkitekt Lawrence Haprin) samarbete och 3) en fallstudie av Carola Wingrens arbete med dans i undervisning av landskapsarkitektstudenter, belyser uppsatsen olika möjligheter att involvera dans i platsutvecklande processer i offentlig utemiljö. När hela kroppen och alla sinnen involveras genom dans, kan kroppslig kunskap om rum, rörelser och krafter erhållas. Genom dansmetoder som bryter rörelsemönster på offentliga platser kan sociala normer och territorium synliggöras.

Studiens syfte är att undersöka relationen mellan dansföreställningar, skapade för att visas för gymnasieelever, och gymnasieskolans verksamhet. Syftet är även att undersöka hur Koreograferna till dessa föreställningar använder sig av gymnasieskolans styrdokument, vad Koreograferna tänker om lärares syn på en dansföreställnings relation till gymnasieskolan samt vilka relationer författaren ser mellan föreställningarna och styrdokumenten. I studien används kvalitativa intervjuer med tre Koreografer och observationer av dansföreställningar som Koreograferna skapat. Resultatet visar att ingen av Koreograferna använt sig av skolans styrdokument när de skapat föreställningarna, två av Koreograferna kan dock tänka sig att göra det. Föreställningarna relateras istället till skolans verksamhet genom Koreografernas uppfattningar om ungdomars liv och genom uppfattningen att skolelever bör få se dans.