Glukosmetabolism är ett viktigt område inom djursjukvården. För att diagnosticera olika sjukdomstillstånd relaterade till Glukosmetabolismen kan man mäta glukos-, insulin- eller fruktosaminkoncentrationen i blodet. Koncentrationen av dessa parametrar påverkas av olika fysiologiska faktorer. Faktorer som ökar glukoskoncentrationerna i blodet hos både hundar och katter är stress och kolhydratinnehållande måltid. Valpar har högre blodglukoskoncentration än vuxna hundar, medan gamla hundar har högre insulinkoncentration i blodet än yngre hundar. Hundens kön påverkar varken glukos- eller insulinkoncentrationen. Fruktosamin speglar den medelkoncentration av glukos som djuret haft i blodet de senaste 1-3 veckorna.

Den friska hundens metabolism växlar mellan anabolt och katabolt tillstånd beroende på tillgången på näringsämnen. Insulin och glukagon är två viktiga hormon för att blodglukosnivån ska kunna hållas jämn. Onormal Glukosmetabolism kan utgöras av insulinresistens och diabetes mellitus. Diabetes mellitus är en metabol sjukdom där insulinproduktionen eller insulinets verkan är nedsatt. Sjukdomen orsakar hyperglykemi till följd av antingen nedsatt insulinproduktion eller minskad insulinkänslighet, så kallad insulinresistens. Inom humanmedicinen delas diabetes in i typ 1- och typ 2-diabetes.

Under 70-talet introducerades Positron Emissions Tomografi (PET) och på tidigt 90-tal påbörjades en planering av att kombinera PET och CT utrustning i samma hölje. PET är en metod som avbildar funktioner i människokroppen och CT, som står för computed tomografi (datortomografi) ger snittbilder av patientens anatomi. Detta ger på så vis en bild av både anatomin och funktionen. Det ger mycket viktigt information för diagnostik och planeringen av patientens behandling. Mycket förenklat kan man säga att en PET-CT undersökning går till så att det radioaktivt märkta ämnet, spårsubstansen, till exempel FDG injiceras intravenöst och sedan avläser kameran hur sockret tas upp i vävnaden.

Bakgrund: Varje år lider globalt ca 60-80 miljoner par av infertilitet och cirka hälften av dessa beror på manlig infertilitet, som är ett multifaktoriellt syndrom. Låg eller ingen spermieproduktion står troligen för 50 % av fallen. Orsakerna kan vara genetiska eller förvärvade miljö- eller livsstilsfaktorer. Stor andel diagnostiseras dock med idiopatisk infertilitet. Den ökande prevalensen av diabetes mellitus kommer troligen att öka förekomsten av subfertilitet (nedsatt fruktsamhet) eller infertilitet.