Under 2009 och 2010 infördes nya bestämmelser gällande strandskyddet i Sverige vilka delvis syftade till att främja utvecklingen av landsbygden genom att tillåta vissa lättnader i strandskyddet. Det är genom denna lagändring som kommunerna numera har möjlighet att i sin översiktsplan eller genom tematiska tillägg peka ut områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS). För delar av landet gäller vissa begränsningar där kommunen bör vara mer restriktiv vid utpekande av LIS än i landet i övrigt. Detta gäller bland annat kring Vänern, Vättern, Mälaren och Siljanområdet i områden där det finns en stor efterfrågan på mark, alltså ett Bebyggelsetryck. Det råder emellertid stor osäkerhet kring vad som egentligen avses med högt Bebyggelsetryck.

I Sverige gäller generellt strandskydd. Det är förbjudet att uppföra byggnad inom 100 meter från strandlinjen. Historiskt har syftet med strandskyddet främst varit att trygga det allmänna friluftslivet men på senare år har även skydd för djur- och växtliv tagits in i lagtexten.2009/2010 ändrades strandskyddsbestämmelserna och en av ändringarna var att strandskyddet delvis blev differentierat. Kommuner kan i översiktsplanen peka ut områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen där lättnader ska gälla.Det första syftet med examensarbetet är att undersöka hur strandskyddsfrågan har sett ut historiskt och hur resonemangen var som ledde fram till senaste lagändringen. Det andra syftet är att utreda hur kommuner har arbetat med utpekande av områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen sedan lagändringen.

En grundläggande förutsättning för landsbygdens utveckling är en bofast befolkning och sysselsättning. En god möjlighet för att skapa förutsättningar för en levande landsbygd är att bilda fastigheter som sammanför boendet med landsbygdens tillgångar. En begränsande faktor för landsbygdens utveckling har under lång tid varit det generella strandskyddet som bromsat utvecklingen genom dess exploateringsförbud och den restriktiva inställningen till att medge dispens.Strandskyddslagstiftningen har under senare tid genomgått förändringar med tyngdpunkt på differentiering av strandskyddet. Lagändringarna vidtogs i syfte att utveckla ett ändamålsenligt strandskydd som beaktar behovet av utveckling i hela Sverige, i synnerhet landsbygden och möjliggöra en uppluckring av strandskyddet där tillgången på stränder är god och exploateringsgraden är låg. En av förändringarna innebar att byggande i strandnära lägen ska kunna tillåtas om det kan bidra till utveckling av landsbygden.

Syftet med det här examensarbetet är att kartlägga och analysera hur lagstiftningen gällande landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS) tillämpas, genom att studera länsstyrelserna i Sverige och kommunerna Mariestad, Färgelanda, Munkedal och Mellerud. Möjligheten för kommunerna att kunna peka ut LIS-områden i översiktsplanerna har funnits sedan 1 februari 2010 och det är länsstyrelsernas uppgift att bevaka att inte strandskyddets syften motverkas på ett oacceptabelt sätt.Ett antal länsstyrelser i Sverige har tagit fram råd för hur kommunerna ska gå till väga vid utpekandet av LIS-områden. Dessa råd skiljer sig något åt, både vad gäller omfattning och innehåll. Vi tror dock att flera av skillnaderna kan bero på att länsstyrelserna omedvetet har uttryckt sig olika och att det i slutändan är möjligt att en prövning, oavsett länsstyrelse, skulle ge samma resultat.Det är tydligt att det finns en intressekonflikt mellan strandskyddets syften och LIS. Länsstyrelserna betonar, i sina råd, vikten av långsiktig planering hos kommunerna och att utpekandet av LIS-områden inte ska göras lättvindigt.

SammanfattningI Sverige har vi ett generellt strandskydd som gäller för alla stränder, oavsett storlekpå vattendraget. Strandskyddsområdet är normalt 100 meter från strandlinjen, bådeupp på land och ut i vattnet, men länsstyrelsen kan utöka avståndet till 300 meter.Syftet med strandskyddet är att skydda växt- och djurliv samt att tryggaallmänhetens tillgång till stränder.2009 kom en ny lag om strandskydd. Den nya lagen innebar att det numera finnsen möjlighet för kommunerna att införa LIS-områden, områden förlandsbygdsutveckling i strandnära läge. De LIS-områden som utses av kommunenska anges i översiktsplanen eller som ett tillägg till denna. Förutom de särskilda skälför att bevilja dispens från eller upphäva strandskydd, som anges i miljöbalken, kanman som särskilt skäl i LIS-områden beakta att det bidrar till utveckling avlandsbygden.

Syftet med strandskyddet är att trygga allmänhetens tillgång till stränder samt skydda djur- och växtliv. I Sverige föreligger strandskydd vilket innebär att det krävs dispens för att vidta särskilda åtgärder inom strandnära lägen. Skyddsområdet är i normalfallet 100 meter från strandlinje, men kan utökas till 300 meter av länsstyrelsen.  Bestämmelserna för strandskydd ändrades 2009. Härigenom infördes en möjlighet för kommuner att upprätta områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS). Syftet med LIS är att stimulera den lokala och regionala utvecklingen i områden som har god tillgång till fria strandområden.

Ny lagstiftning infördes 1:a januari 2004 som tillät tredimensionell fastighetsindelning. Genom en undersökning skulle information tas fram om hur tillämpningen blivit de första 2,5 åren, samt även få en bild av hur den fortsatta utvecklingen skulle bli. Frågeställningarna var om detaljplaner hade anpassats för tredimensionell fastighetsindelning, vilka ändamål som fanns representerade och hur rättigheter tillförsäkrats. Vidare skulle undersökningen behandla skillnader i tillämpningen beroende på geografisk spridning i landet, och vilken påverkan fastigheternas läge i en tätort hade.Informationsinsamlingen gjordes genom att gå igenom data från fastighetsregistret, genomföra fallstudier, intervjua myndigheter och delta vid ett seminarium. De kommuner som valdes ut för myndighetsintervjuerna representerade en spridning i folkmängd och huruvida de hade en hög eller låg andel bildade fastigheter med tredimensionellt utrymme.Totalt hade det bildats 89 stycken fastigheter.

Ny lagstiftning infördes 1:a januari 2004 som tillät tredimensionell fastighetsindelning. Genom en undersökning skulle information tas fram om hur tillämpningen blivit de första 2,5 åren, samt även få en bild av hur den fortsatta utvecklingen skulle bli. Frågeställningarna var om detaljplaner hade anpassats för tredimensionell fastighetsindelning, vilka ändamål som fanns representerade och hur rättigheter tillförsäkrats. Vidare skulle undersökningen behandla skillnader i tillämpningen beroende på geografisk spridning i landet, och vilken påverkan fastigheternas läge i en tätort hade.Informationsinsamlingen gjordes genom att gå igenom data från fastighetsregistret, genomföra fallstudier, intervjua myndigheter och delta vid ett seminarium. De kommuner som valdes ut för myndighetsintervjuerna representerade en spridning i folkmängd och huruvida de hade en hög eller låg andel bildade fastigheter med tredimensionellt utrymme.Totalt hade det bildats 89 stycken fastigheter.