Introduktion: Artros är en av de vanligaste anledningarna till funktionsnedsättning hos äldre varav knäartros är en av dem. Prevalensen ökar med åldern, dock kan man även drabbas i medelåldern. Risken att drabbas i medelåldern ökar med predisponerande faktorer som ärftlighet, övervikt, muskelsvaghet och ledskada. Grundbehandlingen idag är träning, information och viktreduktion. Endast en bråkdel av alla artrospatienter träffar en sjukgymnast innan operation.

Introduktion/bakgrund: Artros är en kronisk ledsjukdom som drabbar en eller flera leder i kroppen. Vanliga symptom är smärta, stelhet, svullnad, muskelsvaghet och ledinstabilitet. Träning, viktnedgång och patientinformation är de tre viktigaste behandlingsrekommendationerna. Behandling bör påbörjas så tidigt som möjligt i sjukdomsförloppet för att ha bäst effekt. På flertalet hälsovårdscentraler i landet genomförs artrosbehandling i form av en Artrosskola där träning och patientinformation står i fokus, dock är det inte infört på samtliga hälsocentraler.

Bakgrund: Artros kan utvecklas utan påvisbar anledning eller till följd av en inflammatorisk sjukdom eller ett trauma. Det är framförallt äldre personer som drabbas av artros och kvinnor drabbas oftare jämfört med män. Knä- och höftleder samt stortån- och tummarnas grundleder är de leder som framförallt drabbas av artros men sjukdomen kan även förekomma i ryggradens leder. I åldrarna 65-74 är 20?30% drabbade av röntgendiagnostiserad knäledsartros.

Artros är sjukdomen med högst prevalens bland alla muskoskeletala störningar i världen. Höftleden är en av de strukturer som är mest utsatt. Träning och patientinformation har i tidigare studier visats ge positiva effekter gällande smärta, funktion och livskvalitet för patienter med höftledsartros. Artrosskolan används som en behandlingsform vid en vårdcentral i Norrbottens län. Effekterna av Artrosskolan hos personer med höftledsartros och deras upplevelser av träningen och Artrosskolan har inte tidigare studerats.

Syftet med denna studie var att beskriva hur fysiskt aktiva personer som fått diagnosen TIA var. Frågeställningarna rörde vilka aktiviteter studiedeltagarna ägnade sig åt, hur de upplevde sin hälsa, begränsande faktorer, eventuell förändring av aktivitetsvanor, samt om deltagarna fått råd om fysisk aktivitet. Som metod valdes enkätundersökning och 195 enkäter skickades till personer som sökt Universitetssjukhuset Örebro 2007 och fått diagnosen TIA. Resultat: Svarsfrekvensen, efter externt och internt bortfall, blev 74 %. Mer än hälften av de 144 studiedeltagarna var fysiskt aktiva mindre än 30 minuter/dag.