Syftet med min studie är att bidra med kunskap kring hur man kan samverka mellan förskola och socialtjänst gällande barn som far illa. Min studie är utförd med kvalitativa intervjuer med verksam personal inom förskoleverksamheten och socialtjänsten. Jag intervjuade en förskollärare, en förskolechef och en specialpedagog inom förskoleverksamheten samt två socialsekreterare på barn - och familjeenheten på socialtjänsten. Mina intervjufrågor handlade om vilka erfarenheter de har av att samverka tillsammans samt tillvägagångssätten från att upptäcka oro för ett barn till att det görs en anmälan.Resultatet visar på att det håller på att det utarbetas en större grad av samverkan mellan de olika professionerna. Samt att de olika yrkesprofessionerna uttrycker att de vill ha en mer kontinuerlig kontakt och samverkan med varandra för att de anser att detta gynnar barnets och familjen bästa. Mitt resultat visar även på att förskolepersonalen anser att det är en jobbig del av arbetet att göra en anmälan.

BVC-sjuksköterskor möter barn och familjer varje dag. Det är i detta möte som möjlighet finns att upptäcka om ett barn inte får den omsorg barnet behöver. Att familjen brister i sin omsorg om barnet kallas omsorgssvikt. BVC-sjuksköterskor är enligt lag förpliktigade att göra en orosanmälan till socialtjänsten om de misstänker omsorgssvikt. En problematik är att omsorgssvikt kan vara svår att upptäcka och BVC-sjuksköterskorna får en magkänsla eller en intuition när de börjar misstänka omsorgssvikt.

Examensarbetets syfte är att undersöka hur man kan upptäcka barn som befinner sig i kris och hur man kan hjälpa barnen. En kris kan innebära mycket, från brist i omsorg till misshandel och övergrepp och så vidare. Mitt syfte är också att undersöka hur samarbetet mellan förskolan och socialtjänsten fungerar. För att undersöka hur man kan upptäcka och hjälpa barn i kris och hur samarbetet mellan förskolan och socialtjänsten fungerar har jag intervjuat förskollärare och socionomer. Jag har läst litteratur om ämnet för att fördjupa mig i det och för att lättare kunna förstå resultatet.

Syftet med denna studie är att undersöka socialsekreterares resonemang om vad barnbehöver och om anonyma anmälningar av barn som riskerar att fara illa. Frågeställningarnai studien är: 1) Vilka resonemang för socialsekreterarna kring barns behov, barn som far illaoch anonyma anmälningar? 2) Vilka föreställningar har socialsekreterarna om vad barnbehöver, anonyma anmälningar och om de som anmäler?Insamlingen av empirin har skett genom fokusgrupper. Två fokusgrupper har intervjuats vid två tillfällen. Empirin har analyserats utifrån socialkonstruktivism och diskursbegreppet.

I denna kvantitativa studie redovisas resultat från en enkätundersökning som skickades uttill gymnasielärare verksamma vid tidpunkten i Östersunds kommun. Genom att endastanvända gymnasielärare som respondenter kunde en annan professions perspektiv påanmälningsplikten belysas än socialtjänstens perspektiv. Utifrån den låga svarsfrekvensen istudien kunde endast tendenser utläsas. Tendenser i studien visade att en majoritet avlärarna hade sett ett barn fara illa men det var få som hade anmält. En slutsats utifrånstudien var att lärare ibland inte anmäler misstänkta fall eftersom de först och främst villhjälpa barnet själva utan att anmäla.

Jag har i denna studie genomfört intervjuer med pedagoger kring hur deras förhållningssätt till anmälningsplikten är. Anmälningsplikten grundar sig i socialtjänstlagen och innebär att man i verksamheter som arbetar med barn ska anmäla vid misstanke om att barnet far illa. Under mina intervjuer har jag använt mig av en vinjett där jag beskrivit en situation kring en elev. Denna studie kommer handla om hur pedagogers misstankar om att en elev möjligen far illa kommer i uttryck, hur de hanterar dessa misstankar samt hur de reflekterar kring anmälningsplikten.I litteratur skrivs det ofta att pedagoger gärna kontaktar andra än socialnämnden i första hand när anmälningsplikten blir aktuell. Det står att de gärna kontaktar annan personal, föräldrar eller har samtal med eleven i fråga innan de kontaktar socialnämnden.

Syftet med detta arbete är att underlätta hur man skall gå tillväga när man som polisman ska avgöra om skälig misstanke föreligger vid ringa narkotikabrott. Vi vill även försöka förklara begreppet skälig misstanke. Detta för att underlätta arbetet mot ringa narkotikabrott som vi snart kommer att ställas inför. För att få svar på vår frågeställning har vi läst utlåtanden från JO, förarbeten till narkotikastrafflagen, samt kommentarer till Rättegångsbalken. När man som polisman skall göra bedömningen om skälig misstanke föreligger är det viktigt att man inte enbart tittar på subjektiva omständigheter som t ex att personen i fråga är en känd missbrukare eller påträffas i narkotikasammanhang.

Syftet med denna studie är att undersöka hur personal i förskolan upplever och hanterar situationer då de misstänker att ett barn far illa. Därtill vill vi utreda hur väl förankrad anmälningsplikten är hos personal i förskolan, och vilken förståelse de har för de riktlinjer de har att följa. Orsaken till att vi valde detta ämne var för att vi själva ville få större kunskap kring hur dessa situationer bör hanteras.Uppsatsen grundades på en kvalitativ metod. Insamling av data gjordes genom semistrukturerade intervjuer med personal i tre förskolor där en rektor, en förskollärare samt en barnskötare deltog.Resultatet av vår studie visade att kännedomen om de riktlinjer som påverkar personalens handlande i förskolan är relativt dåligt förankrade i verksamheten. Vi fann inga aktuella handlingsplaner i förskolorna.

Barn som far illa är ett stort problem och polisen missar ofta att uppmärksamma dem och rapportera till sociala myndigheterna om deras livssituation. Med detta arbete vill vi lyfta fram kunskap som kan vara till hjälp för polisens arbete. Med hjälp av intervjuer från sakkunniga och en mängd litteratur har vi kommit fram till en rad punkter en polisman bör tänka på när det gäller att prata med ett barn. Vi har också sammanställt inre och yttre kännetecken för hur man kan se på ett barn att han/hon far illa. Barnet använder sig av olika försvarsreaktioner för att bearbeta sina traumatiska upplevelser.

Vi har undersökt lärares känslor och tankar som väcks i samband med att de känner en oro för om ett barn far illa och de ska ta ställning för att anmäla eller inte anmäla till socialtjänst. Undersökningen har syftat till att få reda på vad som är svårast i ställningstagandet kring att anmäla eller inte och om det saknas något som skulle kunna underlätta processen. Vi har gjort kvalitativa intervjuer med 15 lärare på totalt fem olika skolor i Västsverige. Vi har själva tagit kontakt med olika skolor för att kunna genomföra våra intervjuer.Våra huvudsakliga resultat visar att det förekommer mycket tankar och känslor runt oron för ett barn som far illa och att de allra flesta av våra respondenter nämnde något om vad som skulle kunna underlätta ett ställningstagande till att anmäla/inte anmäla. Under analysen har vi försökt att urskilja var i processen de största svårigheterna finns och varför just den delen upplevs som svårast.

Syftet med denna studie var att beskriva distriktssköterskors tankar och upplevelser kring situationer där barn misstänks fara illa och en anmälan till de sociala myndigheterna övervägs. Studien genomfördes genom personliga intervjuer av sex strategiskt utvalda distriktssköterskor, verksamma vid barnavårdscentraler (BVC) i Dalarnas och Värmlands län och som hade erfarenhet av att träffa familjer med olika sociala problem. Intervjuerna inleddes med frågan; ?Berätta om ett möte med föräldrar där Du anar att barnet far illa.? En intervjuguide med tre frågeområden användes därefter för att säkerställa att syftet täcktes in. Efter genomförandet analyserades intervjuerna utifrån fenomenologisk metod, så kallad meningskoncentrering.Resultatet visade att samarbetet med socialtjänsten präglades av stora brister.

Bakgrund: Enligt statistik i Sverige ökar antalet anmälningar av barn som far illa, men endast en liten del av anmälningarna görs av hälso- och sjukvårdspersonal. BVC-sjuksköterskan är en viktig person inom barnhälsovården för att främja barns hälsa och trygghet samt att tidigt identifiera problem.Syfte: Syftet med studien var att beskriva BVC-sjuksköterskors upplevelser av att anmäla barn som far illa till Socialnämnden.Metod: Studien baserades på kvalitativ metod med induktiv ansats. Intervjuer användes som datainsamlingsmetod och materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.Resultat: I resultatet framkom att BVC-sjuksköterskorna ansåg det rätt att göra anmälan då barnet for illa, men att det var känslomässigt engagerande. BVC-sjuksköterskorna satte barnets bästa i centrum vid anmälan men hade samtidigt en önskan om fortsatt förtroende från föräldrarna. Behovet av stöd och samarbete upplevdes viktigt och betydelsefullt för BVC-sjuksköterskorna.Konklusion: Resultatet i denna studie bidrar med ökad kunskap om BVC-sjuksköterskors upplevelser av att anmäla barn som far illa, men kan också öka förståelsen för BVC-sjuksköterskors betydelsefulla och komplexa arbetssituation.

Bakgrund: Sjuksköterskor som arbetar på barnavårdcentral (BVC-sjuksköterskor) träffar 99,2 procent av alla barn. De har därför en viktig funktion när det gäller att upptäcka och rapportera barn som far illa. Trots anmälningsplikt är anmälningsfrekvensen låg. Det råder brist på studier kring hur det blir för BVC-sjuksköterskor efter att de har gjort en anmälan.Syfte: Att ur ett etiskt perspektiv undersöka BVC-sjuksköterskors upplevelser och erfarenheter efter att de har anmält till socialtjänsten att barn far illa.Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex BVC-sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå enligt Graneheim och Lundman.Resultat: BVC-sjuksköterskornas erfarenheter av samarbetet med socialtjänsten varierade.

BakgrundPersoner som arbetar inom den svenska barnomsorgen har en skyldighet att anmälamisstankar om att ett barn far illa till socialtjänsten. Barn som utsätts för någon form avmisshandel utvecklar olika former av avvikande beteenden. De verksamma pedagogerna har iuppgift att uppmärksamma dessa barn och utefter detta arbeta pedagogiskt för att stödja dessabarn i sin utveckling.SyfteSyftet med studien är att undersöka pedagogers tolkningar och erfarenheter kringanmälningsplikten samt hur de beskriver sitt arbete för att hjälpa barn som far illa. Vidarebehandlar studien socialtjänstens arbete kring en anmälan.MetodVi har valt att använda oss av en kvalitativ metod i form av öppna intervjuer. Respondenternabestod av tre förskollärare, tre förskolechefer samt en socialsekreterare.

Syftet med denna studie är att undersöka rutiner och perspektiv på anmälningsprocessen i samband med barn som far illa i förskola och skola. Studien ger en djupare förståelse för anmälningsprocessen samt kunskaper om intervjupersonernas uppfattningar om detta.   Samtalsintervjuer användes som metod och utfördes på en förskola samt en skola inom samma kommun. I förskolan intervjuades två förskollärare, en specialpedagog samt en förskolechef. På skolan intervjuades två lärare, en kurator samt ett rektorstöd.     I resultatet framgår det att de intervjuade förskollärarna, lärarna samt specialpedagogen anser att det är otydliga rutiner vid en misstanke om att ett barn far illa, till skillnad från förskolechef och rektor som anser att detta är tydligt. Ett ytterligare resultat var att samtliga intervjupersoner ansåg att en stor del av lärarens roll innebär att vara ett stöd för barnet samt skapa en trygg och stabil miljö.