Det verkar vara naturligt för oss människor att i metafysisk mening ha realistiska uppfattningar om världen. Våra vardagliga intuitioner säger oss att ting som exempelvis stolar och bord existerar, och att de gör det oberoende av oss och vad vi tänker, tror och tycker om det. Vi verkar också ha en intuitiv förståelse av sanning som någon form av korrespondens mellan ord och värld. Ett påstående som ?bordet är brunt? verkar till exempel vara sant om bordet faktiskt är brunt.

Teorival betecknar den handling varmed forskarsamfundet väljer mellan två eller flera uppkomna och inbördes konkurrerande vetenskapliga teorier. Detta sker för att därefter kunna bedriva vetenskaplig verksamhet som är styrd av den valda teorin. Det handlar således om en vetenskaplig revolution, där teorivalet är höjdpunken och avgörande för revolutionens seger.I denna bemärkelse har teorivalsfrågan blivit centralt för vetenskapens utveckling och det svåraste att avgöras, synnerligen i sammanhang av komplexa strukturer som Kuhns paradigm eller Lakatos? forskningsprogram.I uppsatsen behandlas den roll som inkommensurabilitet, metodologi, kriticism, testning och de sociopsykologiska faktorer spelar beträffande teorivalsfrågan, samt avgörandets grundvalar. Lakatos? progressivitetskriterium går ut på att förklara forskningsprogramsvalet som rationellt handlande, medan Kuhn liknar paradigmvalet vid en gestaltväxling eller en religiös omvändelse.Utan en rationell förklaring av teorivalsproblematiken förblir den en gåta och vetenskapens utveckling förblir oförklarlig..

Vare sig det gäller livets små beslut som vilket pålägg man ska ha på sin frukostsmörgås eller de betydligt större som huruvida man vill flytta ut på landet och satsa på en karriär som författare eller inte så lever nog de flesta vanliga människorna i föreställningen av att valet är upp till personen själv. Jag tror faktiskt inte att jag går för långt om jag säger att för varje handling som vi på förhand planerar så är känslan av att vi också kan agera annorlunda ofrånkomlig. Tron på att vi själva ansvarar för vilka vi är och vad vi gör med våra liv är helt enkelt en central del av mångas självbild. Detta till trots, eller måhända just på grund av detta, tillhör frågan om den fria viljans varande eller icke varande kanske en av de absolut äldsta obesvarade frågorna i mänsklighetens historia. Så gott som varje filosof från Sokrates och framåt har haft en åsikt i frågan.

The purpose of this essay is to discuss relationality in G.W Leibnizs Monadologie (1714). In general terms this essay analyzes the notion of individuation in relation to the concept of monads. The analysis proposes a question regarding the body in this individuation, and what consequences follows for the understanding of the relation between the single individual and other individuals. It will be shown that the irreducibility of having a body transcendens something like ownness, subjectivity, personality and individuation, and this is explained through the pre-established harmony between the monads ? where the plurality of monads is detected before the monads singularity. To widen this investigation of relationality between the monads, I will turn to Edmund Husserls phenomenological operation for solving the egological problem of solipsism in Cartesian Meditations (1929). In his meditations, Husserl uses the monad as a self-conscious ego with peculiar ownness.

Amie L. Thomasson kritiserar i Foundations for a social ontology1 John R. Searles teori om hur vår sociala verklighet är uppbyggd och konstruerad2. Thomasson argumenterar för att Searles teori är för snäv för att kunna fånga hela vidden av vår sociala tillvaro. För att visa att Searle inte har täckning för sitt anspråk att teorin är fullödig inriktar Thomasson sin kritik i huvudsak på två av Searles ståndpunkter: att alla institutionella fakta bottnar i fysiska fakta och att alla institutionella fakta är självrefererande.

Vad som kanske kan kallas den traditionella förklaringsmodellen för metaforer inom filosofin, hänvisar till metaforisk mening, en mening som sägs uttryckas av metaforer parallellt med deras bokstavliga mening. Det har också gjorts försök att skissera system för hur den metaforiska meningen kan vaskas fram ur den bokstavliga.I ?What Metaphors Mean? kritiserade Donald Davidson sådana teorier och försök, och sa att man måste överge föreställningen om den metaforiska meningen. Metaforer, skrev Davidson, betyder inget utöver det de betyder bokstavligen, och alla effekter de har som ?vanligt? språk inte har, åstadkommer de med andra medel än de lingvistiska.

Med besittning avses i juridisk mening att någon faktiskt och rättsligt kontrollerar egendom, vilket inbegriper att det hos besittaren finns en vilja att besitta egendomen. Rättsfaktumet besittning ges långtgående rättsföljder inom såväl sakrätten som straffrätten, varför det är intressant att utreda vilka omständigheter som konstituerar besittning inom respektive rättsområde. Vidare har detta betydelse för besittningsbegreppets innebörd då besittaren är en juridisk person. Förfäktar man att en juridisk person har en rättskapande vilja medför det att rekvisiten för att en juridisk person skall anses utöva besittning är desamma som en fysisk dito. Anser man däremot att en juridisk person endast är en fiktiv skapelse, utan vilja, förutsätter detta att en fysisk ställföreträdare utövar besittning för den juridiska personen, vilket i sin tur borde leda till att rekvisiten för att en juridisk person skall räknas som besittare i juridisk mening väsentligen skiljer sig från dem som gäller för fysisk persons besittning.

William G. Lycan undersöker i sin bok Philosophy of Language: a Contemporary Introduction möjligheten att förklara lingvistisk mening utifrån verifikationismen. Han lägger fram en mängd invändningar som tillsammans skall omkullkasta projektet. Då jag läst Lycans argument några gånger slås jag av det attraktiva med verifikationismens idé och av att jag vill syna kritiken lite närmre. Sammanfattningsvis skriver Lycan att verifikationismen utesluter en mängd uppenbarligen meningsfulla satser, inkluderar några som borde vara meningslösa och att den tillskriver satser fel mening.

Idag är det inte helt ovanligt att tala om datorer som att de förstår eller på ett eller annat sätt lever sitt eget liv. Idén om att datorer kanske kan tänka och vara medvetna har sina rötter i det arbete som Alan Turing utförde under 1900-talets första hälft. Han brukar anses ha lagt grunden till det som idag kallas artificiell intelligens (AI) (Preston, 2002). Man började fundera över om datorer kunde ha egenskaper som kan likställas med människors mentala tillstånd och därför användas för att förklara dessa. Ett sådant påstående förs fram i en teori kallad ?datorfunktionalism?.

David Lewis heter upphovsmannen till den kontroversiella teorin som kallas modal realism. Den modala realismens syfte är att förklara vad det innebär för en möjlig sats att vara just möjlig. Teorin säger att det måste finnas en värld vari sådana satser får sin satisfiering. Därför är alla möjligheter aktualiserade någonstans och allt som kan hända händer i någon av alla möjliga världar. Lewis menade dessutom att hans teori inte tolererar moralteorier såsom en universalistisk utilitarism, eftersom summan av gott och ont i totaliteten av alla världar med nödvändighet måste vara fixerad enligt den modala realismen.

I denna uppsats undersöks den kritiska realismen som vetenskapsteori för samhällsvetenskaperna. Tillvägagångssättet är en immanent kritik, där den kritiska realismen följs genom dess grundläggande argument, för att sedan vända dess egen begreppsapparat mot sig själv för att visa på spänningar och motsägelser i teorin. Särskild uppmärksamhet kommer genomgående att riktas mot den nära relationen till marxismen, samt synen på abstraktioner som ett centralt samhällsvetenskapligt verktyg. Undersökningen tar sin utgångspunkt i argumenten för en realistisk vetenskapsteori utifrån det naturvetenskapliga experimentet som oomstritt faktum, och upplyftandet av ontologin framför epistemologin. Den kritiska realismens ontologiska modell presenteras, liksom dess kritik av empirismen och idealismen.

I detta papper försvarar jag Ayn Rands metaetik mot invändningar presenterade av Charles J King. Vad är roten till alla värden? Ayn Rand menar att det är livet som är det yttersta värde och som därför gör alla andra värden möjliga och nödvändiga. Charles J. King delar inte denna uppfattning utan menar istället att det som gör värden möjliga är inte livet, utan förmågan att ha begär.

This essay aims to explore the philosophical meaning of the expression ?present and real? in Clara ? or, On Nature?s Connection to the Spirit World by F. W. J. Schelling.

Jag ska i denna uppsats redogöra för och diskutera kritik emot George Dickies institutionella konstteori, såsom den framställs i the Art Circle (1984) och framåt, senast i Art and Value (2001). Det vill säga vad som brukar kallas för Dickies senare institutionella konstteori. Jag kommer att begränsa mig till denna senare variant av teorin då det är den enda teori som Dickie fortfarande vill försvara och då den av de allra flesta anses vara den bästa och mest utvecklade versionen av den institutionella teorin. Att jag väljer att diskutera en teori som kan tyckas gammal (om än kanske inte i jämförelse med många andra teorier som fortfarande diskuteras), föråldrad och hårt kritiserad beror för det första på att Dickie (2001) fortfarande håller fast vid den och försöker försvara den. För det andra på att många senare teorier om vad konst är på ett eller annat sätt är inspirerade av eller påverkade av Dickies teori, och det tycks därför som om den fortfarande borde ha vissa styrkor (om än också svagheter).

This paper considers the roles of critics, newspapers and magazines, in the process ofdescribing computer games and video games as either technical objects or products intendedfor entertainment.The making and ?using? of computer games and videogames originates in small groups ofpeople possessing a lot of knowledge in computers, during a time when these kinds of deviceswere very expensive. But now, the gaming culture has grown and almost anyone in oursociety can own and play a video game. For that reason, one could ask the questions ?are thegames and the people who plays them still parts of a ?technical culture??? and ?do we needsome kind of prior knowledge to fully understand the videogame critics??The critics represent ?the official idea? of what a videogame is, how it works and if it is worthplaying.