Bakgrund: Diabetes typ I är en autoimmun sjukdom som innebär att bukspottkörtelns Insulinproducerande celler är skadade. Det medför att Insulinproduktionen upphör, vilket leder till en kronisk hyperglykemi. En hög eller låg glukoshalt i blodet kan resultera i akuta och/eller framtida komplikationer vilket medför en strävan efter god metabol kontroll. Vid diabetes utgör egenvård den största delen av behandlingen. Att ha kunskap om sin sjukdom och dess medicinska behandling, om kost, motion samt att kunna utföra egenkontroller av blodglukos och administrering av Insulin är grunden i egenvården och för att uppnå denna kunskap krävs patientutbildning.

Syftet med detta arbete är att ge en översikt om vad som publicerats avseende patogenes, symptom och diagnosticering av PPID samt översiktligt korrelera PPID till patogenes och behandling vid fång. Hypofysen delas in i neurohypofysen och adenohypofysen, som i sin tur är uppdelad i pars distalis, pars intermedia och pars tuberalis. Hypotalamus reglerar en del av hypofysens hormonproduktion, genom frisättning av corticotropin releasing homone (CRH) och dopamin som transporteras via hypofysstjälk och blodkärl. I Hypofysen initieras respektive hämmas syntesen av hormon som ACTH. ACTH stimulerar i sin tur frisättning av kortisol från endokrina celler i binjurebarken. Kortisol fungerar sedan som en negativ feedback signal som inhiberar både sekretionen av CRH och ACTH. Pituitary Pars Intermedia Dysfunction (PPID, ofta inkorrekt kallat Cushing?s Syndrome) är rapporterat hos hästar över 12 år, med ökad incidens hos hästar över 20 år.

Diabetes är en av de stora folksjukdomarna och i Sverige beräknas det finnas minst 350 000 människor med diabetes. Typ 2-diabetes är den vanligaste formen och utgör cirka 90 % av alla diabetesfall. Diabetes är förenat med många följdsjukdomar och för tidig död. Detta ger upphov till betydande samhällskostnader. Socialstyrelsen har utformat nationella riktlinjer som ska ligga till grund för vårdprogrammen i respektive landsting.

Juvertumörer är de vanligaste tumörerna hos tikar och det finns olika typer av både benigna och maligna juvertumörer. De hormonella fluktuationerna som sker under östralcykeln driver utvecklingen av juvervävnaden och behandling med progestiner (syntetiska ekvivalenter till progesteron) för uppskjutande av löp har kopplats samman med förekomst av juvertumörer, vilket har lett till ett intresse för den hormonella påverkan på juvertumörutvecklingen. Hormonerna är i sin tur beroende av uttrycket av receptorer för att kunna ha effekt i vävnaden. Syftet med den här litteraturstudien är att utreda uttrycket av hormoner och receptorer för progesteron, tillväxthormon (growth hormone, GH) och Insulinliknande tillväxtfaktor (Insulin-like growth factor, IGF) i normal juvervävnad och i benigna och maligna tumörer, såväl som deras påverkan på juvertumörutvecklingen. De intracellulära signalvägarna för progesteronreceptorer (PR), GH-receptorer (GHR) och IGF-I-receptorn (IGF-IR) är kopplade till cellproliferation och genreglering. De komplexa nätverken av signalvägar interagerar med varandra och en obalans i uttryck och reglering av hormoner, receptorer eller molekyler i cellen kan leda till att tumörer uppstår. Vid progestinbehandling har ökade nivåer av GH och IGF-I uppmätts och högst nivåer sågs i maligna tumörer.

Djuren har ett starkt födosöksbeteende och evolutionärt är detta mycket viktigt för artens och individens överlevnad. För att kunna reproducera sig, växa, försvara sig eller fly krävs att kroppen har tillräckligt med energi och djuret måste därmed söka föda. Aptit och födosök regleras av många mekanismer i kroppen. De främsta aptitreglerande signalsubstanserna som frisätts perifert i kroppen och som styr om ett djur är hungrigt eller mätt, är ghrelin och leptin. Adiponektin är en substans som styr Insulinkänsligheten i kroppen och därmed hur väl glukos kan tas in i cellerna och omvandlas till energi.

Igf2 (Insulin-lik tillväxtfaktor 2) och H19 är präglade gener hos däggdjur. Präglade gener uttrycks ojämnt; den allel som ärvts från den ena föräldern uttrycks mer än den från den andra. Igf2-genen kodar för en viktig embryonal tillväxtfaktor och uttrycks till protein bara från den paternella allelen. H19 transkriberas bara från den maternella allelen, men translateras inte till protein. Igf2 spelar en viktig roll under dräktigheten, då den bidrar till tillväxten av både placenta och foster och reglerar såväl näringstillgång och tillväxthastighet för embryot. Enligt en teori kallad ?the genetic conflict theory? (~konflikten mellan genomen) så ligger det i honans intresse att fördela resurserna jämnt mellan alla syskon.