Examensarbete, avancerad nivå
Föroxidering av ytor vid sätthärdning
Sammanfattning
Vid sätthärdning är så kallade mjuka fläckar ett problem som förekommer vid många härdverkstäder. En vanligt förekommande artikel som sätthärdas är kugghjul och om en sådan artikel med mjuka fläckar monteras finns risken att den inte håller och den kan i värsta fall även förstöra andra komponenter
och förorsaka stora kostnader. Mjuka fläckar är områden i ytskiktet där hårdheten är lokalt nedsatt och man har kunnat konstatera att de beror på att uppkolningen har försvårats i dessa områden. Tidigare studier har visat att om det bildas svårreducerade oxider på ytan så försvåras uppkolningen av artiklar under sätthärdningen och detta kan vara en orsak till dessa mjuka fläckar. En metod att förhindra uppkomsten av mjuka fläckar är att på ett kontrollerat sätt bilda en lättreducerad oxid (järnoxid) på ytan som senare kan upplösas under själva uppkolningsprocessen.
Detta arbete har inriktats mot området föroxidering av ytor i samband med
sätthärdning och har utförts vid Volvo Powertrain Sweden, i Köping. Syftet
har varit att finna ett optimalt oxidskikt för föroxideringsprocessen i den
nyinstallerade föroxideringsugnen till härdugn 5, och hur detta kan, med
hjälp av avläsning av parametrar som temperatur, CO/CO2-halt och syrehalt,
uppnås i produktionen samt hur processen kan kontrolleras vid kontinuerlig
drift. Med ett optimalt oxidskikt avses här ett skikt med en tjocklek och
täckningsgrad så att bildandet av andra oxider hindras eller åtminstone
begränsas. Skiktet ska vara lätt att reducera i sätthärdningsugnen så att
det inte påverkar sätthärdningsdjupet.
I denna studie utfördes vissa försök vid Luleå tekniska universitet för att
få en bild av oxidskiktets temperaturberoende. Några försök utfördes i
härdugn 4 på Powertrain i Köping för att utvärdera, testa analysmetoder och
referensprov för sätthärdningsprocessen i den s.k.
föroxiderings-/förvärmningsugnen. En alternativ metod på experimentnivå
testades i det nya laboratoriet på Powertrain i Köping och därtill gjordes
ett första försök i den nya föroxideringsugnen till härdugn 5 i samband med
en temperaturjämnhetsmätning. Prover från härdugn 4 jämfördes med de som
utfördes i laboratorieugnen i Luleå, den alternativa experimentprocessen
respektive de från den nya ugnen. Prover från den nya föroxideringsugnen
härdades i härdugn 4 då härdugn 5 ännu inte var i produktion. Proverna
analyserades med hjälp av GDO-ES, hårdhetsmätning och mikroskopi.
Resultaten visar vilken temperatur som krävs för att ett tillfredställande
oxidskikt ska kunna bildas. Försöken visar också att tiden som är satt för
den nya föroxideringsugnen 5, är tillräcklig för att en artikel ska hinna
komma upp i temperatur och oxidera. Atmosfären i ugnen verkar, efter
försöket, vara av oxiderande slag och bör när mätutrustningen är igång,
undersökas mer ingående. Avgaserna från brännarna går in i ugnskroppen
vilket
eventuellt kan ge en möjlighet att förse brännarna med ett överskott av syre
och på så sätt öka syrehalten i ugnen. På grund av Gibbs fria energi kommer
drivkraften att bilda Si-, Cr- och Mn-oxider i stället för järnoxid alltid
att vara högre. Halterna av dessa ämnen är dock mycket små och diffusionen i
bulkmaterialet av dem verkar vara marginell. De små halterna bör därför inte
orsaka problem vid uppkolningsprocessen då kolet har möjlighet att ta sig
runt dessa små ansamlingar. Denna alternativa process skapar ett
tillfredställande oxidskikt men är av andra anledningar idag inte anpassad
till sätthärdningsprocessen. Försöken visar vidare på att den så kallade
föroxiderings-/förvärmningsugnen till härdugn 4 troligtvis är för kort samt
har en för låg kapacitet i sina brännare för att kunna skapa en
tillfredställande atmosfär för oxidering av gods.