Överenskommelse om ersättning vid markåtkomst
Hur nya regler i expropriationslagen påverkat ersättningsnivån för att träffa frivilliga avtal
För att tillgodose allmänhetens behov av vägar, kraft- och vattenledningar med mera, får mark tas i anspråk. Expropriationsändamål och ersättningsbestämmelser för att tvångsvis ta mark i anspråk, finns stadgat i Expropriationslagen (SFS 1972:719). Genom århundraden har kritik framförts mot höga kostnader för att få åtkomst till mark vilket motiverat sänkningar av ersättning för mark. År 2010 genomfördes ändringar i ersättningsbestämmelserna som syftade till att höja markersättningen. Förhandlingar ska alltid föras vid markåtkomst för att eftersträva frivilliga uppgörelser. Syftet med denna studie var att undersöka hur ersättningshöjningar i lagen har påverkat ersättningsnivån för att träffa frivilliga avtal. Undersökningen skulle även påvisa vilka rättsekonomiska konsekvenser som följt av lagändringen.Kvalitativa intervjuer genomfördes med ett fåtal personer som besitter stor erfarenhet inom markförhandling och god kunskap om ersättningsregler. En enkätundersökning utfördes för att få ett större underlag till vissa frågor i studien.Resultatet visade att kostnader för att ta mark i anspråk har ökat. Förhandlingsutrymmet för att nå frivilliga uppgörelser har minskat en aning men möjligheten att träffa frivilliga avtal har emellertid inte blivit sämre. Slutligen konstaterades att det vid vissa markintrång fordras att extra ersättning, utöver lagstadgad ersättning, utgår för att nå en frivillig uppgörelse. Extra ersättningen utgör vanligen 5-10 procent vilket är en minskning sedan lagändringen 2010.